Fler "pappa"-tankar

Erika: Tack för kommentaren och stödet.

Louice: Tack för ditt långa och personliga inlägg i debatten. Du säger det jag ville ha sagt, fast bättre, och av personlig erfarenhet.

Det finns män som har magiska fingrar

Jag var hos frisören i morse, och sitter nu här och är vacker i nyklippt och nyslingat hår. Förmiddagen avslutades med en dejt med plattången, något jag aldrig har varit med om tidigare. Håret blev spikrakt, och låg sådär vackert och stajlat som bara raka hårsvall gör. Jag saknar mina lockar, men känner mig lite trendig och snygg. Jag känner knappt igen mig själv.

Det är fler som inte känner igen mig. I dag kom två personer fram och presenterade sig för mig. Jag skakade hand, sa att vi hade träffats, och berättade vem jag var. Varpå de blev förvånade, och sen skämdes lite. Kan 26 kilo och en ny frisyr göra så mycket? Tydligen.

Diskussionen går vidare

Den här debatten var visst inte slut än. Tack för inlägget, Nylsa.

Kan man vara både halv och dubbel?

Matilda pratade om språk härom dagen. Jag la mig som vanligt i, och som vanligt babblade jag på och spårade ur. Men bara lite. Sedan dess har jag funderat på det här med svengelskan.

Vissa dagar, när jag är på bra humör och självförtroendet är på topp, då är jag tvåspråkig. Andra dagar är jag bara halvspråkig.

Svenska är mitt modersmål, och även om det inte är så korrekt alla gånger så kan jag uttrycka mig, tänka, känna och skriva på svenska.

Engelska har jag lärt mig senare. Inte heller där är jag korrekt, men jag läser och skriver relativt obehindrat på engelska.

(Att jag sedan häver ur mig ett "putain de merde" när jag slår tån i gersågen, det är ju en helt annan sak...)

Tvåspråkig, alltså, i praktiken, även om jag givetvis pratar bättre svenska. Men halvspråkigheten, då?

Jo, det finns saker jag inte kan uttrycka på engelska. Det är inte så konstigt. Men det finns saker jag inte kan diskutera på svenska heller. Jag kan analysera Judith Butler och dekonstruera hennes teorier, men översätta ett kapitel ur Gender Trouble? Nej. Det faller redan på titeln. Jag slukar trashiga flatromaner på engelska (hörde jag någon säga "über"?), och hänger med i handling, ordlekar och de flesta populärkulturella referenser. Men inte kan jag översätta det till svenska. Tro mig, jag har försökt.

Halvspråkig, alltså. Jag talar två språk, men inget av dem täcker in hela min världsbild. Vad gör det med mig som människa? Det är inte vattentäta skott mellan två personligheter, men har jag samma identitet på engelska som på svenska? Jag hör hemma i bägge kulturerna, och i ingen av dem.

Om det är så här svårt för mig, hur svårt måste det då inte vara för människor som inte lever med sitt modersmål. Som talar ett annat språk till vardags och lever i en annan kultur... Det måste ju vara outhärdligt splittrat.

Kakel och klinker, jag vill ha kakel och klinker

Kakel, ja... Det enda vi var överens om och säkra på i början var att vi inte ville ha vita, blanka 15x15-plattor. Svärfar grymtade lite, eftersom det ju är just det man *ska* ha, enligt honom. Nåja. Det är inte han som ska bo där.

Äntligen har vi hittat en platta till väggarna. Den är vit, fast inte vit. Den är matt och lite skrovlig (=svårstädad, jag vet) och drar lite åt beige. Mucho vacker. Den ska vi ha. Men ska den vara 10x10 eller 20x20?

På golvet inne i duschen vill vi ha det ganska mörkt. Vi har hittat en platta vi gillar, som finns i tre nyanser. Vad tror ni om "choklad" i duschen? Vi gillar den som är ljusare också, som heter nöt (om jag inte minns fel och/eller har glömt all den lilla italienska jag har kunnat), men funderar på att ha den i resten av huset i stället.

Golvet, ja... Från början var tanken att vi skulle hitta en platta som fanns i olika storlekar, gärna två kvadratiska och en rektangulär, och sen lägga mönsterläggning, men det blir nog inte så. Huset är för litet, det finns för många väggar, vi har för lite (=ingen) erfarenhet, och huset är inte rakt. Så det blir kvadratiska plattor på golvet och just nu lutar det åt 10x10. Jag trodde att det skulle vara för litet, men när jag har sett sådana golv känns det snarare som om det kommer att bidra till stugkänslan.

So far, so good. Det sista problemet kvar. Badrummet är rektangulärt. Längs in kommer hela änden att avdelas till dusch och bad. Jag vill göra något roligt med den väggen. Kortväggen, alltså. Om jag hade haft obegränsat med pengar så hade jag ordnat med någon rolig mosaikbild. En grekisk tempelmosaik, kanske, eller något vackert romerskt. Jag såg någon som hade tagit en teckning, och sen gjort skärvmosaik efter den, och det blev hur läckert som helst. Men nej. Vi har begränsat med pengar, och mycket begränsat med plattsättningserfarenhet.

Just nu lutar det åt en färdig mosaik, en sån man köper på ark, som alltså inte föreställer något, utan blandar småplattor (= 1x1) av några olika färger helt slumpmässigt. Kan det bli snyggt? Blir det för plottrigt på en hel vägg? Är det extremt svårstädat?

Om vi satsar på den, ska den gå igen någon annanstans, eller är det fult? Jag tänker till exempel på ovandelen av den lilla halvvägg vi ska ha mellan badkaret och toaletten. Bänken runt handfatet. Bård. Stapel. Ja, inte allt på en gång, förstås, men något av det. Dessutom hade vi tänkt ha samma mosaik som stänkskydd i köket.

Trött hjärna, trötta axlar

I onsdags började diskmedlet ta slut. I fredags var det riktigt slut. Den senaste veckan har jag eller kära hustrun varit affären ungefär 12 gånger. Tror ni att vi har kommit ihåg diskmedlet? Det är sanslöst! Flera gånger har vi åkt till affären enbart för att köpa diskmedel, och ändå kommer vi hem utan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det mitt undermedvetna som försöker berätta för mig hur otroligt tråkigt det är att diska? Såja, såja, lilla id, snart ska vi köpa diskmaskin.

I söndags spikade vi upp innertaket i utbyggnaden. Det är så fint! Svärfar var här och hjälpte till. Hans ursäkt var att det var mycket lättare för honom eftersom han är så pass mycket längre. Jo, men han var fortfarande tvungen att stå på stege, så så stor skillnad var det inte. Det var skönt att vara tre. Vi hade grejat det på egen hand, och det hade varit ännu bättre att vara fyra, men nu blev det som det blev, och det blev bra.

Vi har bestämt oss för vilket kakel vi ska ha i badrummet, och i vilka nyanser och storlekar. Äntligen! Vi har tittat på kakel och klinker i ett år nu.

"Mais si tu crois un jour que tu m'aimes..."

Min svåger är en rar kille. Han vill inget hellre än att träffa en tjej, flytta ihop, gifta sig och få barn. Han borde vara en drömkille, men ändå får han inte till det. Han är charmig som få, ser bra ut (på ett pojkaktigt sätt), har fast jobb och fin lägenhet och en riktigt skruttig bil. Han vet vad han letar efter i tjej, men är inte kräsen. Och ändå hittar han ingen!

Jag trodde att det fanns singeltjejer en masse där ute, som inte vill något hellre än att få ingå i helig heterosexuell tvåsamhet, men tydligen är de sällsynta.

Hur träffas man, egentligen? Hur uppstår tycke och attraktion? Vad är det som gör att det klickar med en person, men inte med en annan?

Är det så att det finns en person där ute, ens one and only, som det bara gäller att leta rätt på? Eller är det en slump att det blir som det blir, och sen får man det att fungera (eller inte)? Passar man bättre ihop med vissa människor, eller har man bara lättare för att kommunicera med dem? Handlar det om dofter och feromoner, eller om att man kan prata med varandra och inte förbi varandra?

Det hela är egentligen så väldigt bisarrt.

Bruden har kommit ut!

Som jag skrev i en kommentar - vi visste att hon var rolig, vi visste att hon var smart, och vi visste att hon kunde skriva. Men inte visste vi att hon var så snygg!

Jag tog en flatstafettpinne trots att jag är trist och stadgad och inte dejtar (så länge inte Isabella Rossellini ringer, för då kan man aldrig veta vad som händer).

"C'était dans un quartier de la ville lumière..."

Jag längtar efter min semester! Resan är bokad, hotellet är bokat, alla inblandade (utom kära hustrun) har sett till att passen är i ordning, hundarna har passning och jag planerar och planerar.

Vår i Paris. Smaka på den. En vecka i städernas stad. Jag längtar efter den där speciella Parisdoften av avgaser, rostade kastanjer, och värmeutsläpp från métron. Jag längtar efter crème brûlée och confit de canard. Och som jag längtar efter att få prata franska igen!

Så vad ska vi hitta på? Jag har varit i Paris mellan tjugofem och trettio gånger. Kära hustrun en gång. Mamma fyra eller fem gånger, pappa tre. Svärföräldrarna inte alls. En tur till Giverny och Monets trädgårdar är given. Pappa vill till Invaliddomen och svärfar vill se Centre Pompidou. Svärmor ska jag ta med till tygmarknaderna och mamma ska gå på Sephora.

Vi ska förstås åka upp i Eiffeltornet och strosa på Champs-Élysées. Jag ska åka till min favoritbokhandel Violette & Co, och försöka klämma in Les mots à la bouche och Shakespeare & Co. Vi ska köpa lunch hos Kovacz på rue des Rosiers och ha picknick på Place des Vosges.

Och det ska bli så härligt!