Tar komma-ut-processen någonsin slut?

Jag tror att jag har kommit ut för mormor. Helt säker kan jag inte vara, men jag tror att hon har fattat nu.

När jag först träffade kära hustrun och kom ut för mina föräldrar så bad mamma mig att skona mormors känsliga öron. Med tanke på hur mycket skit jag fick ta under de där fyra månaderna på högstadiet när jag var ihop med en kille från Sydamerika, så löd jag som en duktig dotter.

Tiden gick, och jag träffade inte mormor särskilt ofta. När det hände, så var jag lagom vag och undvikande. Lyckligtvis fick jag direkta frågor, så jag behövde aldrig ljuga. Mormor frågade aldrig "har du träffat någon?", utan alltid "har du en kille än?". Att inte berätta hela sanningen är inte riktigt samma sak som att ljuga.

Mormor har vetat länge att jag bor ihop med en tjej. Hon vet vad hon heter, att vi har en hund ihop, att vi firar jular och födelsedagar ihop, och att vi har köpt hus. Hon har däremot aldrig gett upp hoppet om att se mig med en trevlig, svensk kille.

Jag ringde i julas. Hon bor en bit bort, och vi träffas som sagt ganska sällan. Nu pratade vi lite som vanligt, och hon frågade som vanligt om jag hade skaffat mig en kille än. "Nej", svarade jag då förstås. "Bor du fortfarande med XX?" Jo, det gör jag ju. "Och hur går det, då?" frågade hon sen. "Funkar det som vanligt, att ni bråkar om vem som ska ta ut soporna och så?" Color me surprised!

Jag kan förstås inte vara säker på att hoppet om den stilige mannen har dött, men nog verkar det som om det har gått in. Vi får se vad som händer.

Jag lever - tror jag

Det här med heltidsjobb håller på att knäcka mig. Jag hinner ju inte blogga!!! Har jag några läsare kvar, tro?

Med jobbet går det bra. Jag lär mig en massa intressanta saker (och en del jag inte hade velat lära mig) och trivs med att tjäna pengar utan att vara borta hemifrån en massa.

Med utbyggnaden går det bra. Taket är isolerat och plastat, och vi ska snart åka och köpa innertak. Vitlaserad furu i allmogestil, ska det bli. Fönstren är på plats, och innerväggen är snart uppe. Vi kommer inte att kunna sova där till jul som vi först hade planerat, men det gör inte så mycket.

Med hundarna är det bra. Den lilla terroristråttan har lärt sig att hoppa över staketet. Jag vet inte om vi ska satsa på att uppfostra hunden bättre, eller höja staketet.

Med bloggandet är det mindre bra. Grrr!!! Jag har suttit och tittat igenom några gamla inlägg, och det är värst vad jag har haft bra saker att säga emellanåt. Och vad mycket strunt jag har babblat. Som i dag till exempel.

Inte har jag gjort någon strålande insats hos Lotten i år heller. Det *är* svårare i år. Men jag vann en tröja, och det för envishet, dessutom. Och så har jag fått prata lite om Charlemagne, och det gör mig alltid gladare, av någon anledning.

Nu längtar jag mest efter en lugn och skön januari. Jag är så trött på viktväktarmöten som handlar om julmat. Jag äter inte köttbullar eller prinskorv. Jag äter inte lutfisk eller skinka. Jag äter most definitely inte brunkål, grönkål eller rödkål. Sylta kan jag inte ens titta på och ris à la malta gör mig illamående. Vad ska jag äta på julafton, kanske ni frågar. För att ni ska slippa fundera, så kan jag berätta att det blir pizza till middag, och nachos med bönröra till kvällsmat. Och inte en enda point ska jag räkna den dagen. (Eller för den delen på lördag, när det blir släktträff kring gåsen.)

Man blir så snäll och glad av pepparkakor

Har jag världens raraste lilla fru, eller? Jag älskar pepparkakor, och lägger en del points på det så här års (kanske 5 i veckan eller så). I går kom hon hem med ett pepparkakshjärta till mig där det stod "gullegris" i vit glasyr.

Gårdagens hemlisbloggare kunde jag inte gissa mig till. Inte heller kände jag igen namnet i facit. Men när Lotten nämnde Poas dagbok gick det upp ett ljus för mig. Jag älskade den boken! Jag har tyvärr inte kvar den (om den inte ligger uppe på vinden hos mamma och pappa), men är så sugen på att läsa om den.

Byggbloggsuppdatering

Här skulle det egentligen finnas foton, men jag har varit alldeles för lat. Men bygget framskrider. Väggarna är isolerade och nästan helt gipsade. Jag har börjat isolera taket. Det börjar kännas som ett rum, helt enkelt.

I helgen satte vi in fönstren. Jag var förberedd på en lång dag, tungt arbete och flertalet svordomar. Kära hustruns föräldrar var här och hjälpte till, och det tog ungefär tre timmar innan fönstren satt på plats. För fyra fönster! Och inte en enda svordom. Sen bytte jag och svärmor om och åkte och handlade. När vi kom tillbaka med matkassar och färdigmat var fönstren skummade och klara. Härligt! Det kommer att bli så fint, så fint.

På fredag kommer svärfar hit och hjälper till att isolera färdigt taket. Som jag har sagt innan - anledningen till att män bygger hus är att de där tre extra decimeterna han har ger honom en otrolig fördel. Nåja, jag ska inte vara hemma. Jag ska på middag med FMF - Föreningen Militanta Frankofiler.

Vi ska äta god mat och dricka gott franskt vin och prata franska hela kvällen. Jag vill inte ens tänka på hur många points som kommer att gå åt.

Däremot borde jag hitta på en fin belöning till mig själv för att fira att 25 kilo fläsk nu är bortbantade, och jag är mer än halvvägs till mål. Hmmm... Vad har jag gjort mig förtjänt av?

Here's looking at you, Salt

Haha - här kommer en klagopost till. Fast inte riktigt på samma sätt. I går fastnade jag på den här sidan, och skrattade och blev irriterad om vartannat.

Alla har vi väl irriterat oss på textning och översättning. Självklart finns det dåliga översättare - även i tevebranschen. Självklart finns det översättare som har en dålig dag, som har bråttom (kanske för att hinna översätta tillräckligt många program för att betala hyran den månaden) eller som får hjärnsläpp, men det är inget enkelt jobb. Det är ett jobb som hårdgranskas som få andra, och ett jobb som i princip alla tycker att de hade kunnat göra bättre.

Inte ens översättare är felfria och allvetande. Ibland hör de lite dåligt också.

Något av det svåraste med att översätta är att veta när någonting är svårt. Är det en term, eller kan det översättas ordagrant? Anspelar skämtet på en populärkulturell företeelse, eller är det kanske en ordlek? Hur ska det översättas för att de flesta nyanserna ska gå fram?

För teveöversättare tillkommer ett moment. Det ska få plats också. En "normal" tevetittare läser cirka 35 nedslag på tre sekunder. Detta motsvarar en rad text. Det är max två rader åt gången, på max sju sekunder. På dessa rader ska du få med det en person säger, med alla nyanser. Det ska vara begripligt för alla som inte förstår originalet. Det ska vara grammatiskt korrekt, med en bra radbrytning.

Ibland har man tur, och har både ljud, bild och manus. Ibland saknas manus. Ibland har man ingen bild. Ofta är ljudet dåligt. Det är inte så lätt att höra vad folk säger alla gånger. De kanske pratar i mun på varandra. Avbryter. Använder nya slanguttryck.

Fortsätt gärna att kritisera dåliga översättningar, men tänk gärna efter en extra gång först. Hur hade *du* gjort för att det skulle bli bättre?

Och om jag vore hemma och hemma vore här...

När jag gick på high school i USA hände det att vi fick skrivuppgifter. Inte ofta, men ibland. När det hände var det antingen i Creative Writing (av förklarliga skäl) eller i Language Arts. Den kunniga och trevliga Ms Valerie Kellogg var inte överdrivet förtjust i flervalsfrågor. En gång fick vi frågan: "Vad skulle få dig att lämna ditt land och varför?"

Jag har funderat en del över det under åren som gått, och utvecklat med det naturliga "och vart skulle jag ta vägen". Är det bara jag som har en flyktplan redo?

Folk som känner mig lite tror att de vet vart jag skulle ta vägen. Fråga tio mig närstående personer, och åtminstone nio hade utan större tvekan svarat "Paris!". Visst. Det är en möjlighet. Precis som Köpenhamn är en möjlighet. Det beror ju på varför man måste lämna sitt land, eller hur? Hur långt bort måste jag för att känna mig säker? Om det bara en praktisk grej, att man måste flytta utomlands, ja, då ligger ju Köpenhamn väldigt nära till hands, so to speak.

Visst har jag mitt hjärta i Paris, och visst har jag en två-tre ställen dit jag skulle fly om jag hade maffian i hälarna, men om vi måste fly permanent, utan att vara rädda för personlig förföljelse, och utan att grubbla över visumtvång och dylikt, ja, då vet jag precis vart vi skulle ta vägen.

Till Kanada. Till British Columbia. Till Victoria. For the newly wed and the nearly dead. I princip så långt västerut, och så långt söderut man kan komma och fortfarande vara i Kanada. Till milda vintrar och ljumma somrar, till fantastisk natur och intressanta fritidsaktiviteter.

Där hade jag skaffat mig en liten segelbåt, ett bra tält, och ett par vandrarkängor. Byggt ett hus och odlat min trädgård.

Jag är bara ett litet ufo

Jag undrar ofta vad det är för fel på mig. Det känns som om jag har blivit nedsläppt i ett rollspel där alla kan reglerna utom jag. Jag gör så gott jag kan; observerar, analyserar och försöker hänga med, men ändå blir det så ofta så fel. Jag kan inte läsa signaler, jag kan inte tolka gester och tonfall och jag har ingen aning om vad mitt kroppsspråk säger. Kära hustrun säger att jag har blivit bättre, och då finns det ju hopp. Jag är bara så trött på att känna mig som ett ufo, som en fyrkantig kloss när alla hålen i plocklådan är runda...