"C'est l'histoire d'un type qui tombe du 50e étage, et, au fur et à mesure de sa chute, il se répète sans cesse, pour se rassurer : jusqu'ici tout va bien, jusqu'ici tout va bien, jusqu'ici tout va bien... Mais l'important, c'est pas la chute, c'est l'atterrissage... "

Man måste ha överblick över sitt handlande - förstå vad det är man gör, varför man gör det och vart det leder. Har man det alltid? Eller är det samma sak - hittills funkar det, så jag fortsätter på samma sätt. Tills det exploderar i mitt ansikte. Säger man så på svenska, förresten? Nu blev jag osäker... Citatet är från filmen "La Haine" som jag såg en gång för flera år sedan i källaren på Romanska institutionen i Lund. Nu tappade jag tråden fullständigt, märker jag. Jag återkommer på temat!

Hemma och borta

Jag läste Aniaras serie om magiska platser (jag vet inte hur man infogar länkar, men hon finns i blogglistan till höger - Andra Aniara - och serien pågick mellan 22 och 26 januari) och funderade över vilka mina magiska platser är. Sen kan jag ju inte hålla en tanke så himla länge utan kom på villovägar. Så de magiska platserna får vänta ett tag. Istället började jag fundera över den där gången för ett antal år sedan när jag fortfarande gick på gymnasiet och började en ny kurs. Om jag inte minns fel var det två lärare som höll i den - en som undervisade i geografi/samhällskunskap/historia och en som undervisade i religion/psykologi. Vår allra första uppgift var att rita en bild av vad som är hemma. De flesta ritade en karta över några gator i ett bostadskvarter. Hemma verkade sträcka sig över kanske tre gator i vardera riktning. En av mina bästa kompisar ritade en översiktskarta över sitt hemland. Hemma var mer än ett kvarter, och det var inte Sverige. Jag var den enda som inte ritade någonting. Ju mer jag funderade över uppgiften, desto mer insåg jag att jag inte hade någonting som kändes hemma. Insikten var inte den lättaste och det var med nöd och näppe jag klarade mig genom lektionen. Sedan funderade jag förstås om jag hade klarat av det idag, och svaret var ett självklart ja. Jag har ett hem idag, och det handlar inte om gator. Hemma för mig är min familj, och det är dem jag hade ritat av.

Dessutom har jag sedan dess haft en upplevelse av att höra hemma och passa in som verkligen har med gator att göra och inte så mycket med människor. Jag är långt ifrån den enda som har upplevt det, men första gången jag satte min fot i Paris var det en sådan lättnad. Som om jag hade gått och längtat efter något jag inte kunde definiera och knappt visste att jag saknade, men när det föll på plats var det en sådan fantastisk känsla. Aniara nämner Place de Vosges, som verkligen är en magisk plats för mig, men det finns fler. Square du Vert Galant. Square Saint-Croix de la Bretonnerie. Rue des rosiers. Jardin du Luxembourg. Metrostationen Varenne. Det finns många fler. Även om jag inte är hemma i hela Paris så känns Paris som helhet som hemma. Förutom tiden jag bodde där har jag varit i Paris mellan 25 och 30 gånger. Och längtar ständigt tillbaka...

Det var en mörk och stormig natt

Det var en mörk och stormig natt. Jo, faktiskt. Eller inte. Kanske var det bara ett patetiskt och misslyckat försök att göra något vardagligt till något extraordinärt. Det kändes i alla fall inte som om det var en solig junidag, och ibland får det subjektiva perspektivet företräde framför en eventuell objektiv verklighet. Vädret som metafor för en sinnesstämning. Eller som tecken på dåligt författarskap och taskig fantasi. Dagboksanteckningar som blir fiktion som blir schablon. Och som spårar ur och tappar tråd och grepp. Hopknycklade filer i datorns papperskorg och strimlade utskrifter och ett tangentbord som saknar bokstaven e. Vägen från huvud till papper är lång ibland och att se sina tankar som svarta ord på vita papper kan skrämma slag på vem som helst.

Hus och bus

Det är full rulle här hemma med valpen. Han sover inte så mycket som han borde, men verkar må bra i alla fall. Mitt stora problem just nu är att jag inte har något varmvatten. Varje gång jag sätter i sladden till varmvattenberedaren så slår jordfelsbrytaren av. Vad göra?!

Om man lider av både storhetsvansinne och mindervärdeskomplex, är man i genomsnitt ganska normal då?

Jag funderar ofta på den här historien:
A Cherokee elder sitting with his grandchildren told them, “In every life there is a terrible fight—a fight between two wolves. One is evil: he is fear, anger, envy, greed, arrogance, self-pity, resentment, and deceit. The other is good: joy, serenity, humility, confidence, generosity, truth, gentleness, and compassion.” One of the children asked, “Grandfather, which wolf will win?” The elder looked him in the eye. “The one you feed.”

Jag tror att man i mångt och mycket skapar sig själv. Visst finns det egenskaper och förutsättningar man är född med, och visst har man fått ta en del skit genom åren (vissa mer än andra, såklart), men är man inte själv ansvarig för hur man låter det påverka en? För vilka sidor av sig själv man väljer att betona och utveckla? Inte fullt ut, förstås, men ändå. Jag gav inget nyårslöfte men när mitt liv nu går in i en ny fas så tänkte jag försöka strukturera om mig själv med. Jag undrar vad som skulle hända om jag konstant fokuserade på det positiva istället för det negativa, om jag försökte se möjligheter istället för hinder? Jag ska försöka i alla fall. Allt tydliggjordes nämligen så enormt igår. Min opponent var orolig att jag skulle ta illa upp av kritiken, min examinator och min handledare lindade in omdömet om uppsatsen så fint och alla förberedde mig på besvikelsen över att jag inte fick högsta betyg. Självklart hade det inte varit ovälkommet med ett bättre betyg, men jag är stolt över mig själv för att jag lyckades genomföra kursen. Jag var glad för mitt betyg och mitt omdöme, men alla utgick från att jag skulle bli besviken. Kan man inte vara stolt över sig själv fast man inte är bäst? Jag börjar sakta men säkert lära mig att mitt värde och min identitet inte ligger i LADOK!

Angående läsningen... Nej, Doose, jag har inte läst den än, men jag har bestämt för mig att jag lånade den. Den står säkert på lånebokshyllan i syrummet. Och Blygis - det är absolut inget fel på lättsmält litteratur. När det är det man behöver... Jag tycker om att varva, och på sistone har det bara blivit lättuggat och lättsmält. Och det mår jag inte bra av. Det är som om man skulle leva på snabbmat - man blir mätt för stunden, det passar ens syften och det smakar helt okej. Men det måste varvas med "riktig" mat för att inte kroppen ska braka ihop. Plus att hjärnan måste tränas. Om man inte använder den så utvecklas den inte och kan till och med sluta fungera. Jag är noga med att träna hunden - att hon ska få fysisk motion och aktiviteter som stimulerar tänket, men med mig själv är det liksom inte lika viktigt... Slutligen - för att kunna skriva bra böcker tror jag att man måste *läsa* väldigt många bra böcker. Dessutom skulle jag behöva läsa mer riktigt bra svenska böcker. Det har blivit alldeles för mycket engelska på sistone och det hjälper ju inte mitt språk, precis.

För vidare bokfunderingar... Jag läser väldigt ofta och väldigt gärna om böcker. Jag tycker att man upptäcker och tar till sig nya saker och ser på boken och på sitt liv ur ett lite annorlunda perspektiv. Ibland blir man självklart besviken. Böcker som talade till en i ett livsskede kan kännas tråkiga, förutsägbara och ointressanta i andra. Detta är ju trist, förstås. Jag har därför en mycket kort lista på böcker jag aldrig har vågat läsa om. Jag är så rädd att den bok som en gång var magisk ska visa sig vara alldaglig, en i mängden, inget speciellt alls. Vad säger det om den person som en gång älskade den? Inte mycket, egentligen, men ändå. Det känns ändå som om tron på underbara böcker får sig törn på något vis. Samtidigt skulle jag ju vilja läsa om dem, för tänk om de fortfarande är sådär fantastiska! Så underbart det hade varit. Det finns ju böcker man önskar att man inte hade läst - av den enkla anledningen att man då hade haft den härliga upplevelsen framför sig...

Heter det dialog även om fler än två personer är inblandade?

Så trevliga kommentarer jag har fått. Jag blir så glad när folk jag beundrar tar sig tid att läsa min blogg.

Visst ska jag njuta av valptiden, av att han är så söt och så lekfull, av att lära känna honom och skapa kontakt. Såklart! Men jag har lite svårt att leva i presens, som jag har skrivit om tidigare... Vi har en hund sedan tidigare - en retriever. Lilla valpisen är blandras mellan spaniel och pudel.

Katter, ja... Det låter som en protestaktion. Min förra katt började när han var ungefär ett och ett halvt år med att bara bajsa i badkaret. Kissa kunde han till nöds göra i lådan - men helst i badkaret det med. Det slutade med att vi helt enkelt ställde ner lådan i badkaret. Det kom ofta utanför ändå, men vi resonerade som så att det ju fanns betydligt värre ställen där han kunde sätta sig. Jag har däremot ingen aning om hur man ska förändra beteendet. Katter är mycket mer svåruppfostrade än hundar. Däremot säger de ju att klickern ska fungera på katten med - men det är svårt när det gäller förbudsträning...

Den blyga - jag vet att du är blyg, men man kan ju hoppas. :-)
"Baksmälla", för lite dagsljus och för lite städning kan nog vara starkt bidragande anledningar till min sinnesstämning. Efter oppositionsseminarierna ska jag hämta hem valpen och då hoppas jag att allt blir bättre. Promenader och frisk luft får jag här ute i skogen i sällskap av den vuxna hunden, men det blir inte så långt nuförtiden. All snö på vägarna har nämligen smält och frusit igen, så det är farligt halt överallt... Men snart så.

Och så var det den goda boken. Jag tycker ju om att läsa - jag *älskar* att läsa, men ändå känns det så motigt att komma igång med en bra bok. Vilket får till följd att jag förläser mig på deckare och fanfic och annat lättsmält och egentligen bara mår sämre. Typ. Är det någon som har ett riktigt bra boktips? Alla förslag emottages tacksamt! Margaret Atwoods Penelopiaden är på väg till en brevlåda nära mig, så den ska jag sätta tänderna i.

Jag borde så mycket

Jag borde försöka ta bort pricken framför gästboken.
Jag borde ta bort länken till Lottens julkalender *snyft*.
Jag borde diska.
Jag borde dammsuga.
Jag borde läsa något vettigt.
Jag borde börja förbereda uppsatsoppositionen.
Jag borde tejpa fast sladdarna i hallen.
Jag borde göra så mycket, men jag orkar inte. Så jag bloggar lite istället. Om jag bloggar om det så försvinner det kanske av sig själv. Eller nåt.

Valpen kommer hem om ungefär en och en halv vecka. Jag längtar efter honom, men jag längtar också efter att valptiden ska vara över. Att han ska vara rumsren och komma på inkallning och leka fint med sin storasyster. Vi får väl se hur det går. Jag har köpt säng till honom nu, och en matskål, koppel och halsband och sele, en leksak och ett ben, och en klicker. Hoppas att han kommer att trivas hos oss och hoppas jag klarar av att lära honom allt han behöver.

Ja blir aj baklänges

Äntligen!!! Äntligen är min uppsats klar. Förutom att jag hittade några missar precis när jag skickat in den, så det blir till att jobba imorrn med. Varför är jag alltid ute i sista sekunden? Och varför tar det alltid så jävla lång tid att "bara" fixa marginaler och rubriker?!?! Jag fattar inte! Och som tack för allt detta slit har jag en knuta stor som en halv tennisboll i nacken. Min käresta tryckte bort den igår, men den är tillbaka. The return of the knuta, liksom. Aaaarrrrrrrgggghhhhhhhh!

Och jag är så trött och grinig. Less på allt. Men imorrn ska jag åka och hälsa på valpisen, så då blir jag nog på gott humör igen. Liten och honungsfärgad är han, så min kära tycker att han ska heta Lipton. Vi får se.