Pippi orsakar moraliskt förfall

Vad är det för fel på min generation? Var det något i vattnet? Någon sorts nedtystad miljökatastrof?

De sextiotalister jag känner har allihop barn och fast jobb (eller i något enstaka fall ett företag som de kan försörja sig på). De åttiotalister jag känner har fast jobb (i några fall en timanställning), och de flesta har barn. De har ordnade liv, ordnad ekonomi, och har framtiden utstakad.

Men vi i mitten, då? Mina sjuttiotalistvänner har projektanställningar och enstaka vikariat, är arbetslösa eller sjukskrivna, eller pluggar. Vi är utbrända, deprimerade, kulturintresserade och kreativa. Visst har några få ett så kallat riktigt jobb, men överlag är det något som "andra" har, inte vi. Vi startar företag och skriver böcker, och jobbar när vi orkar och måste för att betala hyran. Vi tänker för mycket, analyserar för mycket, och blir deprimerade på kuppen.

Vi pratar om barn, planerar barn, vill ha barn. Någon gång, sen. I framtiden. Vi känner oss inte vuxna nog, eller redo.

Vad är det för fel på oss? Fick vi krumelurpiller på dagis?

Och vad ska jag göra nu, då?

Återigen är det dags att komma ut ur garderoben. Jag är...ett dåligt Harry Potter-fan. Först klockan elva i förmiddags stod jag i bokhandeln för att hämta ut de två ex jag hade förhandsbeställt. Ja, ett till mig, och ett till kära hustrun, förstås, så vi skulle slippa slåss om saken. Därefter handlade vi, åt lunch, körde hem, badade hundarna och körde igång tvättmaskinen innan vi slog oss ner med varsin bok.

Och nu är den slut. Nu är *det* slut. Jag är i princip mållös. Vilka är mina första reaktioner då? Jo, i korthet:

1. De som säger att detta är en barnbok har uppenbarligen inte fattat någonting.

2. De som säger att Harry Potter är ett djävulens verk har inte heller fattat någonting.

3. Minerva McGonagall är AWESOME! Jag har gillat henne från första början, men alltså. Vilken brud!

4. Intertextualiteten. Dan Brown, anybody? Sagan om ringen?

5. Nog för att "The Order of the Phoenix" var lite pratig emellanåt, men här var det på sina ställen skuret ganska brutalt.

6. There is no number six.

7. Epilogen. WTF?!

Ännu en efterlysning

Ja, när jag nu ändå håller på att utnyttja min läsekrets så kommer en efterlysning till.

Jag har bestämt för mig att jag i något fiskeläge på Österlen har kört förbi en restaurang som serverade en blandning av skånsk och fransk mat. Är det någon som har en aning om vad jag pratar om? Jag trodde att det var i Baskemölla, men hittar ingenting om det.

Om du inte känner till den restaurangen, har du någon annan att rekommendera? I Skåneland, gärna på någon mindre ort där det finns någon form av övernattningsmöjlighet. Vi gillar fransk mat, men vill testa något annat än La Couronne i Malmö och La Petite i Helsingborg, och gör gärna en utflykt med övernattning.

Minne som ett såll har jag

Det är härligt med en trädgård. Vi hinner inte göra så mycket med den just nu, mer än att klippa gräset, men sen, när huset är klart, då ska vi också ut och påta lite. I går hoppade en liten lövgroda över plattorna framför dörren. I min ursprungsfamilj heter alla lövgrodor Oendi, och medan jag hälsade på henne så började jag fundera över namnet. Varifrån kommer det egentligen?

Jag har bestämt för mig att det kommer från en bok vi lånade på biblioteket när jag och min bror var små. Vad handlade boken om ? Jag minns bara en pojke som satt och åt frukost och byggde någonting av gröten och sylten. En borg? En vallgrav? Någonting. En pappa hade han också, men jag har inget minne av någon mamma. Och så cyklade de. Till stranden, kanske. Är det över huvud taget samma bok? Någon som vet vad jag pratar om?

Och medan jag nu pratar om bortglömda boktitlar... Är det någon som minns följande:
Två barn åker tåg till sommarstället. Lillebror heter Foster, men vad storasyster heter minns jag inte. Där träffar de en annan flicka, som de känner sedan tidigare. Någon kommer från Albany, men jag vet inte vem av barnen. Flickorna är ute i skogen, och stöter på några hus. Där bor två eller tre åldringar. En man som heter Pindar, och en kvinna, och så kanske en man till. De hade en barndomskamrat som hette Tarquin, men han är inte med i boken. Förmodligen död. Min bok var grön, med med en bild av barn på framsidan.

Även som vuxen får man ha roligt

Vi steg upp ganska tidigt på morgonen, men ändå kom vi inte i väg förrän vid halv nio. Lite proviantering på vägen, och full rulle norrut. Självklart måste man stanna och kissa, och köpa dricka och äta längs vägen, så vi var inte i Norrköping förrän efter ett. Kolmården, here we come. Vi började direkt med delfinshowen. Delfiner är alltid roliga och intressanta, och dessa var inga undantag. När vi kom ut ösregnade det, och vi köpte varsin turistregnponcho i affären och styrde kosan mot Brådjupet och pingvinerna.

Där var det säluppvisning, och det imponerade mer än delfinerna. Sjöbjörnen Tinny rullade, snurrade, dansade och applåderade. Och apporterade.

Vi hann med både tigrar och linabana innan klockan blev sex och det var samling vid kiosken utanför. 34 personer totalt var vi som skulle tillbringa natten i safariparken. Kära hustrun och jag var de enda som kom utan barn. Vi körde i karavan in i parken, och gick tillsammans till lägerplatsen. Ordentligt plank och förstärkt dörr åt ett håll, enbart ett litet trästaket åt det andra. Vi blev tilldelade varsitt tält, komplett med tältsängar, element och lampor, och samlades i mässtältet för fika. Vi drack te, läsk och kaffe på vår sida staketet, och på den andra sidan fick hjortar, strutsar och antiloper kvällsmat. Barnen fick mata strutsarna ur handen, och skrek av glädje (och lite smärta).

Sedan var det dags för utflykt. Vi fick titta in i "stallet" och hälsa på olika sorters savanndjur. Dessutom fick vi se girafferna, men dem fick man inte klappa. Efter det gick vi ut till vad som visade sig vara en av vistelsens höjdpunkter: vargarna. Vi fick inte gå in till dem, men väl observera dem, och klappa genom staketet. Det var så roligt!

Middagen bestod av grillning inne på lägerplatsen. Hamburgarna var inte Qnoxavänliga, men lyckligtvis fanns det urgoda vegoburgare. Lite läsk, lite öl och alla var lyckliga och glada.

En promenad till hanns med innan läggdags. Denna gång rakt in i lejonkulan. Vi fick gå genom en tunnel och kom upp i en bur inne i lejonens inhägnad. Det var väldigt noga med att vi höll en meters marginal till staketet, eftersom lejonungarna kunde få in hela frambenet. Där stod vi och titta på medan de åt. Vilken upplevelse! Det är läskigt att något så farligt kan vara så vackert, och se så mjukt och gosigt ut. Och så sympatiskt att det var vi som stod i bur för en gångs skull.

När vi kom tillbaka till lägerplatsen dröjde det inte länge innan alla barnen hade somnat. Vi var några vuxna som satt kvar och pratade runt lägerelden alldeles för länge. Men sist i säng och först upp, det var vi det. Klockan åtta noll noll serverades djuren frukost, och det ville vi förstås vara med om.

Efter vår egen frukost och morgontoalett var det dags för safariparken på riktigt. Vi körde slingan genom; fick se hjortar och lejon, vargar och älgar, och faktiskt en nyfödd liten gnubebis. Samt den amorösa zebran Kaj, som vi hade stiftat bekantskap med på avstånd under frukosten.

Därefter hade vi hela dagen i safariparken. Mera tigrar, mera pingviner, men vårt första mål var vargungarna. Sju stycken, i tre olika kullar, bodde tillsammans, och visades upp ihop med sin skötare medan vi fick information om vargar i allmänhet, och dessa i synnerhet.

Kolmården var en höjdare. Våra mammor skrattar åt oss när vi berättar, och frågar hur gamla vi är, egentligen. "Trettio", svarar vi då stolt och glatt, och fortsätter att vara barnsligt lyckliga över vår Kolmårdenvistelse.

Nästa gång vill jag boka en närkontakt med vargarna. Monica har berättat mer om det.

---------

Angående allmänbildningsprovet: Jobbet jag sökte och fick var som bussreseledare. Chefen berättade senare att inte nog med att jag hade det bästa resultatet sedan testet infördes, jag var dessutom den enda i hela gruppen som visste vad "jobspost" var för något. Precis som du, Ingela, har jag huvudet fullt av värdelöst vetande, men jag brukar kalla det för TP-kunskap. Jag vet väldigt lite om väldigt mycket.