Om kärleken till en stad

Om man står framför den vita gräddbakelsen på kullen och tittar ut över staden så har man en fantastisk utsikt. Där samlas turisterna, och på kvällen är det lite gemytlig stämning med öl och gitarrspel. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam, som när jag har suttit där och väntat på en turistgrupp.



Om man istället vänder folkhavet ryggen, tar gatan till vänster om kyrkan, håller vänster, och sen höger, så kommer man till baksidan av kullen. Där är allting lugnt och stillsamt. Där sitter kanske någon kvartersbo eller någon vilsen turist och filosoferar. Där trivs jag.

På natten skimrar det i grönt på ett magiskt, bisarrt vis. Eller så är det min kamera det är fel på - take your pick.

1971 sjöng Séverine On a tous un banc, un arbre, une rue... och den här trappan är min.

Aldrig någonsin, någonstans har jag känt mig så hemma som i Paris. Ingenstans passar jag in på samma sätt. Benjamin Franklin sa att de flesta människor har två hem - stället där de råkar bo, och Paris.

Jag blir sugen på att läsa Piraten

Nu blommar syrénen utanför mitt fönster. Välkommen tillbaka i läsarskaran, den Blyga! :-)

Jag har varit på min första bloggträff. En liten en. Så liten att den nästan inte syntes. Men två bloggare har jag i alla fall fått träffa. Rara Elisabet, som skrev så här om mig:

Oj, så snopen jag blev vid åsynen av A.
I min sinnesvärld är hon kring 45 år .., nu står en ung madame på 30 framför mig .. ,med självlockigt hår och glad och sprallig!

Det är nog aldrig någon som har beskrivit mig som glad och sprallig för. Tack, Elisabet! Själv var du *precis* som jag hade föreställt mig!

Madame Salt följde med mig på utflykt. Eftersom hon är mer konstnärligt och tekniskt lagd än jag, så finns alla bildbevis på hennes blogg, och inte här. Regn ena dagen, solsken nästa. En mysko blå drink, glass i Kåseberga. Ett besök på Argilla i Löderup. När vi kom hem efter att ha lämnat av Salt hade vi två utslagna hundar i soffan. De sov hela eftermiddagen, och hela natten. De hade ju haft besök. En ny människa som kom och hälsade på dem, bara dem. En ny människa som skulle kelas med och vaktas.

Salt själv är som hon verkar vara i bloggen, om någon undrade. Fast med ännu mer humor.

Flatlivets baksida

Det är alls inget ovanligt att heterobrudar ser ett flatförhållande som en utopi. "Tänk vad härligt att leva med en kvinna", säger de. "Inget bråk om städning. Inga smutsiga strumpor på golvet. Inga smulor på köksbordet. Kvinnor *ser* ju sånt." Jomenhejsan. Vet ni, kvinnor är inte heller tankeläsare. Kvinnor är också lata, och även kvinnor hatar att dammsuga. Inte alla, naturligtvis, det finns freaks som tycker att det är roligt, men ändå.

Jag säger inte att det inte finns några fördelar, för det finns det. Men det finns nackdelar också. Och den allra, allra största av nackdelarna är att man ibland har pms samtidigt. Och det, mina vänner, är inte att leka med. Om man då tar i beaktning att den ena (kära hustrun) blir lättirriterad, grinig, retlig och snarstucken, och den andra (jag) blir lättstött, känslig och får nära till tårarna, så förstår ni hur roligt vi har det vid de tillfällena.

Allons enfants de la Patrie

Nu stormas åter Bastiljen.

I dag satte vi mosaik på fondväggen i badrummet. Det gick över förväntan, med minimalt med svordomar. Under tiden lyssnade vi på radio, där valprognoser lästes upp mellan låtarna. "Inte för att jag är så överdrivet förtjust i Ségolène Royal", sa jag till hustrun, "men jag hoppas verkligen att hon vinner." Det gjorde hon inte. Om Nicolas Sarkozy blir president, då blir det upplopp i Saint Denis. I Mantes-la-Jolie. I Enghien-les-Bains. Nu stormas Bastiljen, och Frankrike ska styras av en man vars retorik påminner om en viss maréchals.

Är det smittsamt, tro?

I måndags var vi på apoteket. Det har ingen som helst relevans, men jag tänkte att ni kanske ville veta. När vi kom hem var det märkligt tyst i vardagsrummet slash mitt kontor. Lampan var släckt, och datorn död. "Det är väl en propp", sa kära hustrun, och gick för att byta den. Pang. Oj då. Vi drog ur alla sladdar i hela rummet, och bytte proppen igen. Ordentligt och metodiskt satte vi alla kontakter igen, en efter en. Lampan. Andra lampan. Skrivaren. Datorn. "Pang!", sa det i proppen. "Pang!", sa det i datorn. Det slog gnistor, och en oangenäm odör av smält plast spred sig i rummet. Katastrof! Panik!

I tisdags var vi och lämnade in datorn. Kortslutning i nätverksaggregatet. Tre veckors reparation. Ja, just det.

I onsdags letade jag rätt på en gammal laptop, kopplade in den, laddade ner program, laddade ner filer, och slet mitt hår.

I torsdags hade jag dödslinje klockan 0800. Det var snärjigt.