Om kärleken till en stad

Om man står framför den vita gräddbakelsen på kullen och tittar ut över staden så har man en fantastisk utsikt. Där samlas turisterna, och på kvällen är det lite gemytlig stämning med öl och gitarrspel. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam, som när jag har suttit där och väntat på en turistgrupp.



Om man istället vänder folkhavet ryggen, tar gatan till vänster om kyrkan, håller vänster, och sen höger, så kommer man till baksidan av kullen. Där är allting lugnt och stillsamt. Där sitter kanske någon kvartersbo eller någon vilsen turist och filosoferar. Där trivs jag.

På natten skimrar det i grönt på ett magiskt, bisarrt vis. Eller så är det min kamera det är fel på - take your pick.

1971 sjöng Séverine On a tous un banc, un arbre, une rue... och den här trappan är min.

Aldrig någonsin, någonstans har jag känt mig så hemma som i Paris. Ingenstans passar jag in på samma sätt. Benjamin Franklin sa att de flesta människor har två hem - stället där de råkar bo, och Paris.