Haha - I'm baack

Usch vad jag har legat av mig. Där ser man vad kursfrånvaro och heltidsarbete kan göra med en bloggare. Jag måste verkligen skärpa mig. Sen skulle jag vilja lära mig hur man lägger in filmer från youtube på bloggen, för det har jag inte lyckats med. Om någon vill veta vad jag har roat mig med de senaste dagarna så gå hit. One of these days ska jag blogga om något intressant, tankeväckande, kul eller spännande, men idag är jag trött i skallen efter att ha jobbat framför datorn hela dagen, och mållös av förundran av nattens Celebrity Duets. Snacka om att bara bli snyggare och snyggare. Fortsättning följer i bloggserien, förresten. Jag har ett antal sköna damer på tur. Och Robert - kommentarer mottages tacksamt. :-)

Äntligen

Äntligen är jag hemma! Och äntligen är valfläskandet över. Så här på morgonen efter valet är det två saker som upptar mina tankar: Hur hade den här dagen sett ut om Anna Lindh hade fått leva? Och hur ska jag kunna leva i en kommun där sverigedemokraterna är tredje största parti, med lika många mandat i kommunfullmäktige som folkpartiet? Jag är rädd, det ska jag inte förneka. Jag inte rädd att gå ute, ens inne i stan, och jag är inte rädd att bli utsatt för våld. Men jag är rädd för vad det säger om min kommun, om mina grannar. Jag känner mig fruktansvärt otrygg helt plötsligt.

Det är jag och Maria

Som ni trogna läsare vet, så gillar jag partitester på internet. Jag har skrivit tidigare att jag tydligen röstar som en miljöpartist men lever som en folkpartist. Nu gjorde jag Göteborgspostens partiledartest och voilà:

"Det måste rinna av språkröret Maria Wetterstrands blod i dina ådror.
Du är en idealist med stor energi och stort allvar. Du kastar dig mellan familj och engagemang, med känslan av att du har ett kall – som man inte skojar om. Fotriktigt går före flärd och familjen går före fest."

Jag kanske ska rösta grönt i alla fall. Och jag som precis nästan hade bestämt mig...

"Alla tänker på sig - det är bara jag som tänker på mig."

Som jag skrev i en Saltkommentar tidigare idag - jag har kommit på vilken fråga jag skulle vilja ställa till alla partiledare. Det är rätt enkelt egentligen, och därför sanslöst briljant. Om jag får säga det själv, och det får jag. Är det inte därför man bloggar?

Så här skrev jag hos Salt:

"Om du och ditt parti skulle få oinskränkt diktatorisk makt - hur skulle samhället se ut om hundra år? Vilken är din vision, och hur skulle du komma dit?

Och sen inte acceptera fjosk som “Ett Sverige där alla blir sedda.” “Valfrihet för individen.”, “Trygghet för alla”, utan kräva konkreta svar."

Flera gånger under den här valrörelsen har jag önskat mig mer ideologi. Fler diskussioner om vad vi ska äga, sköta och skapa gemensamt och vad som ska falla på individen. Mindre snack om procentenheter av den jävla fastighetsskatten. (Och om man nu envisas med att prata om den, varför är det ingen som vill ta i frågan *varför* vi ska sänka den?) Mer prat om människosyn och färre godisregn. Varför tror politiker att de kan och ska muta mig? Vi är många som röstar med hjärtat och inte med plånboken.

Så till slut ett personligt påhopp, och dagens griniga bitchighet. Jag står inte ut med att se Göran Hägglund rapa upp sitt "Vi ska värna om familjen" och trycka upp sin snäva, normativa familjediskurs i mitt ansikte. Familjepolitiken är en av de frågor (om inte *den* frågan) som är viktigast för mig just nu, och det enda partiet som tar upp den, som verkar ha monopol på att definiera vad en familj är, vägrar att erkänna min familj.

Métro, boulot, dodo

Ja, för er som har saknat mig befinner jag mig alltså i Fjollträsk. Tre veckor ska jag överleva i storstadsdjungeln. Jag är här på kurs, en mycket fritt upplagd kurs. Ett antal övningsmoment ska klaras av och godkännas, innan jag kan åka hem och fortsätta jobba. Detta har förstås fått till effekt att jag jobbar så mycket och så koncentrerat jag bara kan. Börjar åtta på morgonen, tar en halvtimmes lunch eller så, och slutar sex på kvällen. Pust. Men det är så roligt!!!

Att arbeta tio timmar om dagen är alltså inget problem. Däremot har det varit lite tröttsamt att pendla i en och en halv timme, enkel väg. Upp kvart över fem för att duscha och äta, köra till bussen, sitta på bussen, gå till jobbet. Hemma strax efter halv åtta, laga mat, äta, stupa i säng. Ungefär sådär har mina dagar sett ut. Nu har jag flyttat, och våldgästar en annan mig närstående person. Drastiskt har min pendlingstid minskat till ungefär en timme om dagen, totalt sett. Helt plötsligt har jag tid att faktiskt göra något efter jobbet. Otroligt. Vad ska jag göra med all denna frihet?

Och just in case det är någon som undrar hur det går med viktminskningen så kan jag berätta att jag fick min sjunde guldstjärna i torsdags. Det betyder 21 kilo ner, och halvvägs till mål. Jag har klappat mig själv på axeln, och belönat mig med ett par nya jeans.