Flyttat

Jag har flyttat igen.

Nya krafter, nya tag, ny blogg. Kom gärna och hälsa på: http://aequinoxia.blogsome.com/

Du och jag, Susan B. Anthony

Jag är en INTJ-typ. Introversion, iNtuition, Thinking, Judging. Hur bemöter man en sån som jag? Jo:

1. Be willing to back up your statements with facts - or at least some pretty sound reasoning.

2. Don't expect them to respect you or your viewpoints just because you say so. INTJ respect must be earned.

3. Be willing to concede when you are wrong. The average INTJ respects a fundamental truth over being "right". Withdraw your erroneous comment and admit your mistake and they will see you as a very reasonable person. Stick to erroneous comments and they will think you are an irrational idiot and treat everything you say as being questionable.

4. Try not to be repetitive. It annoys them.

5. Do not feed them a line of bull.

6. Expect debate. INTJs like to tear an idea apart to prove its worthiness. They will even argue a point they don't actually support for the sake of argument.

7. Do not mistake the strength of your conviction with the strength of your argument. INTJs do not need to believe in a position to argue it or argue it well. Therefore, it will take more than fervor to sway them.

8. Do not be surprised at sarcasm.

9. Remember that INTJs believe in workable solutions. They are extremely open-minded to possibilities, but they will quickly discard any idea that is unfeasible. INTJ open-mindedness means that they are willing to have a go at an idea by trying to pull it apart. This horrifies people who expect oohs and ahhs and reverence. The ultimate INTJ insult to an idea is to ignore it, because that means it's not even interesting enough to deconstruct.

10. This also means that they will not just accept any viewpoint that is presented to them. The bottom line is "Does it work?" - end of discussion.

11. Do not expect INTJs to actually care about how you view them. They already know that you think they are arrogant bastards with a morbid sense of humor.

Om du vill veta vilken typ du är, kan du göra testet här.

Man kan alltid skylla på hormoner.

I dagarna är det fyrtio år sedan studentrevolten i Paris. Studentrevolten som blev strejk, som blev generalstrejk som blev regeringskris. För fyrtio år sedan gick barrikaderna längs rue Gay-Lussac. Helt plötsligt känns det så avlägset.

Jag såg en film i helgen. Children of Glory. (Varför översätter man en ungersk filmtitel till engelska till den svenska marknaden? För att slippa göra speciella svenska filmaffischer? Och min ungerska är *väldigt* knackig, men till och med jag fattar att "Szabadság, szerelem" inte har med någon "glory" att göra. Szabadság betyder frihet, och szerelem...kärlek, om jag inte missminner mig.) Nåja. Filmen var intressant. Den slog hårt mot känslorna.

Jag har gått längs rue Gay-Lussac många gånger. Jag har sett Dresden, Pointe du Hoc och Omaha Beach. Och jag har sett kulhålen i Budapests fasader. Ändå är det inte likt mig att gråta över en film.

Gamla liv och nya

Så här års rycker det lite i mig. Plötsligt känner jag en längtan efter doften av diesel och magnolior, efter asfalt och långa strandpromenader. I tankarna är jag längs autobahn, i Bryssel, i Paris, i Alassio... Jag saknar dofterna, jag saknar skratten, jag saknar att vara uppskattad och omtyckt.

Givetvis saknar jag inte gnäll och klagomål, 48-timmarspass och att aldrig vara hemma, men det lyckas jag förtränga. Jag har rotat mig här och jag trivs med det, men vägarna drar och lockar.

Jag saknar Chantal och Pedro, Papy och Elise. Jag saknar gåsleverpaté och busskaffe. Jag saknar att prata franska och italienska (men inte tyska). Jag saknar grupptillhörigheten och småpratet. Jag saknar tidvattnet i St Malo och Trouville. Jag saknar musslorna i Arromanches och Charles confit de canard.

Jag älskar livet jag lever nu, men jag sörjer det gamla som är förlorat.

Jag hittade en länk hos Crrly...

...och vem kan motstå att testa hur mycket boknörd man är?

Snart, kanske, om allt går vägen

Jag drömmer om ett kök som inte extraknäcker som hall och verktygsförvaring. Ett kök där man kan laga mat tillsammans, äta tillsammans, umgås. Ett kök med kylskåp och frys och skafferi.

Jag drömmer om ett vardagsrum med böcker på väggarna. Ett vardagsrum utan kylskåp, utan isolering som sprutar, utan grisrosa väggar. Ett vardagsrum där man faktiskt kan öppna balkongdörren ut mot trädgården.

Jag drömmer om mysiga soffor, ett bibliotek och ett teverum. Jag drömmer om lister längs golv och tak och ett badrum utan tvättmaskin och torktumlare. Jag drömmer om ett helt staket och en städad trädgård, om liljekonvaljer och hängmattor och en grillplats. Jag drömmer om en dörr till toaletten och ett bra ställe att hänga min jacka.

Jag, Leonarda

Tack för svaren, LN, Trin och Blygis. Nej, jag är inte vänsterhänt. Tror jag. Jag är lite starkare i högerhanden, och har bättre finmotorik, men jag är inte extremt högerhänt. Mamma säger att det dröjde länge innan jag visade någon form av preferens, och att om jag tog upp kritor och pennor med vänsterhanden så satte hon dem i höger i stället.

Jag har läst artikeln, Trin, men låter inte 1 på 6500 ganska lite? Jag kan inte läsa Leonardos handstil direkt, men modernare spegelskrift borde fler än så kunna läsa. Jag tror inte att jag är dyslektiker, och jag tror inte att jag har Aspergers (även om jag har en del andra såna drag). Synestesi tror jag inte riktigt heller. Jag hade drag av det när jag var yngre, men det är borta.

Nåja, jag får väl helt enkelt acceptera att jag har konstiga ledningar. Spegelskrift är kanske inte superviktigt, men det är rätt praktiskt att kunna hantera hammaren med vänsterhanden också.

En sinister verklighet

Vad är det för fel på min hjärna, egentligen? Att slinta på tangenterna är inget ovanligt, och inget nytt för mig. Vem skriver inte "itne" eller nåogn" ibland? Jag blandar ihop händerna ibland, och även om det är irriterande, så är jag rätt van vid det. G istället för H, I istället för E.

Nu har det dock dykt upp ett nytt problem. Jag är helt insnöad på Scramble, som jag spelar i timmar med mina vänner på Facebook. Det går ut på att man har ett rutmönster på 4x4 eller 5x5 rutor, och en bokstav i varje ruta. På tre minuter ska man bilda så många ord som möjligt. Jättekul! Men. Jag har en tendens att skriva orden baklänges. Tänker jag "rat", så blir det gärna "tar", och det är ofta jag inte får rätt förrän på tredje eller fjärde försöket. Jag har hittat en del nya ord, och det är förstås både bra och roligt, men varför blir det så? Det måste ju vara några kablar som är feldragna mellan öga, hjärna och hand.

Har det något samband med att texten blir spegelvänd när jag skriver med vänster hand, tro?

Husets nya kläder

Tänk att det kan vara sån enorm skillnad på åtta plusgrader och sol, och fem minusgrader. Dagarna mellan jul och nyår var kalla för den här vintern, och det gällde att klä på sig när man var ute och jobbade. Långkalsonger och varm poloundertröja. T-shirt, fuskolle och anorak. Tunga arbetsbyxor, raggsockar och skor med stålhätta. Fodrade arbetshandskar. Mössa. Den tiden är lyckligtvis förbi, och i går sken solen.

Vad gjorde vi då ute i kylan? Jo, vi rev ner den gamla läkten, satte upp ribbor, tilläggsisolerade, och satte på ny papp och panel. Det är inte klart än, men oj vad det blir fint!!! I stället för åtta fönster i mitt arbetsrum har jag nu tre och en balkongdörr. Lite mörkare, och mycket varmare. Dörren går inte att öppna än. Den öppnas inåt, och är placerad så att den sitter bra sen när vi har sänkt golvet.

Det är så skönt att det händer något, och det är kul att jobba när man 1. ser skillnad direkt, och 2. det blir mycket snyggare än innan.

Igår, idag, imorgon

För fem år sedan pluggade jag. Vilken kurs kan det ha varit? Åh, våren 2003, då läste jag Förlags- och bokmarknadskunskap. Det var roligt. Jag hamnade i en intressant grupp, så projekten blev välgenomtänkta, väldebatterade och välskrivna. Sen landade jag en väldigt intressant praktikplats, där jag sen jobbade över sommaren med att korrekturläsa, svara i telefon och packa böcker.

För tio år sedan satt jag med en sexveckors bebis i Paris. Det är ett helt liv sedan. I vintras peppade bloggläsare mig att skriva ett brev till den nuvarande tioåringens storasyster, och brevet är skrivet. Det är inte skickat, men det är skrivet. Jag tänker ofta på henne, och häromdagen insåg jag hur länge sen det faktiskt är. Hur mycket som har hänt i mitt liv, i mig, på dessa tio år.

För femton år sedan gick jag i nian. Jag längtade bort, bort, och planerade mitt år som utbytesstudent i USA. Jag var inte lycklig, och jag visste inte varför. Det här var mitt i min "svarta kläder och ryska författare"-period.

För tjugo år sedan gick jag i fyran. Jag passade inte in. Jag var vetgirig och frågvis in absurdum, men på det stora hela var livet rätt okej.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att alla tider har sin charm, men att livet faktiskt bara blir bättre och bättre. Mitt, i alla fall. Vi får hoppas att det håller i sig, för då kommer det bli helt fantastiskt vad det lider.