Du och jag, Susan B. Anthony

Jag är en INTJ-typ. Introversion, iNtuition, Thinking, Judging. Hur bemöter man en sån som jag? Jo:

1. Be willing to back up your statements with facts - or at least some pretty sound reasoning.

2. Don't expect them to respect you or your viewpoints just because you say so. INTJ respect must be earned.

3. Be willing to concede when you are wrong. The average INTJ respects a fundamental truth over being "right". Withdraw your erroneous comment and admit your mistake and they will see you as a very reasonable person. Stick to erroneous comments and they will think you are an irrational idiot and treat everything you say as being questionable.

4. Try not to be repetitive. It annoys them.

5. Do not feed them a line of bull.

6. Expect debate. INTJs like to tear an idea apart to prove its worthiness. They will even argue a point they don't actually support for the sake of argument.

7. Do not mistake the strength of your conviction with the strength of your argument. INTJs do not need to believe in a position to argue it or argue it well. Therefore, it will take more than fervor to sway them.

8. Do not be surprised at sarcasm.

9. Remember that INTJs believe in workable solutions. They are extremely open-minded to possibilities, but they will quickly discard any idea that is unfeasible. INTJ open-mindedness means that they are willing to have a go at an idea by trying to pull it apart. This horrifies people who expect oohs and ahhs and reverence. The ultimate INTJ insult to an idea is to ignore it, because that means it's not even interesting enough to deconstruct.

10. This also means that they will not just accept any viewpoint that is presented to them. The bottom line is "Does it work?" - end of discussion.

11. Do not expect INTJs to actually care about how you view them. They already know that you think they are arrogant bastards with a morbid sense of humor.

Om du vill veta vilken typ du är, kan du göra testet här.

Man kan alltid skylla på hormoner.

I dagarna är det fyrtio år sedan studentrevolten i Paris. Studentrevolten som blev strejk, som blev generalstrejk som blev regeringskris. För fyrtio år sedan gick barrikaderna längs rue Gay-Lussac. Helt plötsligt känns det så avlägset.

Jag såg en film i helgen. Children of Glory. (Varför översätter man en ungersk filmtitel till engelska till den svenska marknaden? För att slippa göra speciella svenska filmaffischer? Och min ungerska är *väldigt* knackig, men till och med jag fattar att "Szabadság, szerelem" inte har med någon "glory" att göra. Szabadság betyder frihet, och szerelem...kärlek, om jag inte missminner mig.) Nåja. Filmen var intressant. Den slog hårt mot känslorna.

Jag har gått längs rue Gay-Lussac många gånger. Jag har sett Dresden, Pointe du Hoc och Omaha Beach. Och jag har sett kulhålen i Budapests fasader. Ändå är det inte likt mig att gråta över en film.

Gamla liv och nya

Så här års rycker det lite i mig. Plötsligt känner jag en längtan efter doften av diesel och magnolior, efter asfalt och långa strandpromenader. I tankarna är jag längs autobahn, i Bryssel, i Paris, i Alassio... Jag saknar dofterna, jag saknar skratten, jag saknar att vara uppskattad och omtyckt.

Givetvis saknar jag inte gnäll och klagomål, 48-timmarspass och att aldrig vara hemma, men det lyckas jag förtränga. Jag har rotat mig här och jag trivs med det, men vägarna drar och lockar.

Jag saknar Chantal och Pedro, Papy och Elise. Jag saknar gåsleverpaté och busskaffe. Jag saknar att prata franska och italienska (men inte tyska). Jag saknar grupptillhörigheten och småpratet. Jag saknar tidvattnet i St Malo och Trouville. Jag saknar musslorna i Arromanches och Charles confit de canard.

Jag älskar livet jag lever nu, men jag sörjer det gamla som är förlorat.