Kan man vara både halv och dubbel?
Matilda pratade om språk härom dagen. Jag la mig som vanligt i, och som vanligt babblade jag på och spårade ur. Men bara lite. Sedan dess har jag funderat på det här med svengelskan.
Vissa dagar, när jag är på bra humör och självförtroendet är på topp, då är jag tvåspråkig. Andra dagar är jag bara halvspråkig.
Svenska är mitt modersmål, och även om det inte är så korrekt alla gånger så kan jag uttrycka mig, tänka, känna och skriva på svenska.
Engelska har jag lärt mig senare. Inte heller där är jag korrekt, men jag läser och skriver relativt obehindrat på engelska.
(Att jag sedan häver ur mig ett "putain de merde" när jag slår tån i gersågen, det är ju en helt annan sak...)
Tvåspråkig, alltså, i praktiken, även om jag givetvis pratar bättre svenska. Men halvspråkigheten, då?
Jo, det finns saker jag inte kan uttrycka på engelska. Det är inte så konstigt. Men det finns saker jag inte kan diskutera på svenska heller. Jag kan analysera Judith Butler och dekonstruera hennes teorier, men översätta ett kapitel ur Gender Trouble? Nej. Det faller redan på titeln. Jag slukar trashiga flatromaner på engelska (hörde jag någon säga "über"?), och hänger med i handling, ordlekar och de flesta populärkulturella referenser. Men inte kan jag översätta det till svenska. Tro mig, jag har försökt.
Halvspråkig, alltså. Jag talar två språk, men inget av dem täcker in hela min världsbild. Vad gör det med mig som människa? Det är inte vattentäta skott mellan två personligheter, men har jag samma identitet på engelska som på svenska? Jag hör hemma i bägge kulturerna, och i ingen av dem.
Om det är så här svårt för mig, hur svårt måste det då inte vara för människor som inte lever med sitt modersmål. Som talar ett annat språk till vardags och lever i en annan kultur... Det måste ju vara outhärdligt splittrat.
Vissa dagar, när jag är på bra humör och självförtroendet är på topp, då är jag tvåspråkig. Andra dagar är jag bara halvspråkig.
Svenska är mitt modersmål, och även om det inte är så korrekt alla gånger så kan jag uttrycka mig, tänka, känna och skriva på svenska.
Engelska har jag lärt mig senare. Inte heller där är jag korrekt, men jag läser och skriver relativt obehindrat på engelska.
(Att jag sedan häver ur mig ett "putain de merde" när jag slår tån i gersågen, det är ju en helt annan sak...)
Tvåspråkig, alltså, i praktiken, även om jag givetvis pratar bättre svenska. Men halvspråkigheten, då?
Jo, det finns saker jag inte kan uttrycka på engelska. Det är inte så konstigt. Men det finns saker jag inte kan diskutera på svenska heller. Jag kan analysera Judith Butler och dekonstruera hennes teorier, men översätta ett kapitel ur Gender Trouble? Nej. Det faller redan på titeln. Jag slukar trashiga flatromaner på engelska (hörde jag någon säga "über"?), och hänger med i handling, ordlekar och de flesta populärkulturella referenser. Men inte kan jag översätta det till svenska. Tro mig, jag har försökt.
Halvspråkig, alltså. Jag talar två språk, men inget av dem täcker in hela min världsbild. Vad gör det med mig som människa? Det är inte vattentäta skott mellan två personligheter, men har jag samma identitet på engelska som på svenska? Jag hör hemma i bägge kulturerna, och i ingen av dem.
Om det är så här svårt för mig, hur svårt måste det då inte vara för människor som inte lever med sitt modersmål. Som talar ett annat språk till vardags och lever i en annan kultur... Det måste ju vara outhärdligt splittrat.
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 11:56
5Debattinlägg:
Det blir bara så splittrat som man gör det till. När jag flyttade till Sydney övergav jag svenskan och kastade mig in i det engelska språket med hull och hår. Man börjar tänka på sitt nya lands språk väldigt fort, särskilt om man aldrig pratar sitt modersmål.
På så vis levde jag lycklig länge, tills jag en vacker dag insåg att jag hade stora problem med att prata svenska. Verkligt stora. Därför började jag blogga och det har varit rent ovärderlig hjälp att hitta tillbaka till mitt modersmål. Och det splittrade tillståndet, för min engelska är nu inte lika lättflytande längre. Jag tänker på två språk samtidigt och det är inte bra, men oundvikligt.
Sen får vi inte glömma att _ett_ modersmål inte är självklart för alla människor. I många delar av världen där många folkgrupper lever tillsammans kanske man talar olika språk i olika situationer, ett med grannarna, ett i skolan, ett i familjen, ett på marknaden osv. Vilket är då ens "modersmål"? Människors språkutveckling och -användning ser nog väldigt olika ut beroende på vår språkliga uppväxtmiljö.
Kram, ses på torsdag!
ALL språkinlärning är berikande!
ÄKTA tvåspråkighet förekommer bara hos dem som före fyraårsålder lärt sig båda språken parallellt!
(Liksom med skelning,dvs olika brytningsfel på ögonen, kan hjärnan bara lära sig intuitivt före 4 års ålder.Det är därför det är så viktigt att sätta på korrigerande glas tidigt!
Ta t.ex det här med omvänd ordföljd och finita och infinita verb.Även lätt utvecklingsstörda lär sig detta i modersmålet relativt lätt, medan somliga vuxna invandrade aldrig får koll...
"Vissa dagar, när jag är på bra humör och självförtroendet är på topp, då är jag tvåspråkig. Andra dagar är jag bara halvspråkig."
Jag skulle påstå att Du Dina dåliga dagar
är 1 1/2-språkig.
För varje språk jag lär mig, eller "nosar" på så blir min förståelse för andra kulturer större - även om DE som talar dessa språk INTE FÖRSTÅR MIG.
En del är dessutom döda, som egyptierna...
Men genom att tyda hieroglyferna har vi ju fått en inblick i hur människor tänkte för snart femtusen år sedan...
Theory of mind:att förstå att andra människor också tänker - är en konst människan är ensam om= HUMANISM
Matilda: Är det så att man aldrig pratar två språk lika bra, men att det varierar vilket som ligger "först"?
Doose: Du har förstås en stor poäng som jag bara gled över. Det måste ju vara identitetssplittrande om något. Ett språk hemma med familjen, ett språk i skolan, och kanske ytterligare ett i "samhället". Vi får nog diskutera det. :-)
Den Blyga: Tre år, står det numera i mammas styrdokument för förskolan. Men visst, jag kommer aldrig att prata engelska som en infödd. Jag har bättre uttal på franska, men där sitter grammatiken ännu lösare.
ÄNTLIGEN någon som vågar erkänna att det är svårt att översätta från engelska till svenska. De flesta svenskar tror att de är fullkomligt flytande i engelska när de i verklighgeten bara pratar svenska med engelska ord. Så är det!
Engelska och svenska ligger rätt långt ifrån varann, grammatiskt och på alla vis. Vi exponeras ju enormt mycket för engelska här i Sverige. Det är därför lätt att FÖRSTÅ engelska men att föra över engelsk skriven text till skriven svenska är SVÅRT. Och vice versa.
Skicka en kommentar
<< Home