What's in a name?
Salt kom med ett intressant inlägg i debatten. Hon skriver "Om det är fel att säga pappa om en spermadonator, är det då fel att säga mamma om en kvinna som bara fött barnet?"
Fel och fel. Jag skiljer mellan genetiskt och faktiskt föräldraskap, men det beror faktiskt på. En kvinna som lånar, eller hyr ut, sin kropp för att bära ett barn till någon annan, henne hade jag inte kallat mamma. Ett barn som tillkommer efter en spermiedonation har kanske en pappa, men det är inte donatorn.
Men en man och en kvinna som vill ha barn, som skapar det tillsammans, längtar och önskar. Där är de föräldrar även om pappan skulle dö innan barnet föds, eller mamman under förlossningen. Deras barn har haft en pappa, även om han är död, på ett sätt som ett donatorbarn inte har.
Jag känner adoptivbarn som skiljer mellan mamma och biomamma, och adoptivbarn som aldrig skulle ta ordet biomamma i sin mun. De har en mamma, punkt slut, och en kvinna som råkade föda dem.
Jag tycker att det ligger så mycket mer i att vara förälder än att "bara" bidra med genetiskt material. Visst hinner en surrogatmamma skapa en relation med barnet på ett sätt som inte en spermadonator gör, men om det redan från början inte är hennes barn, ja, då vet jag faktiskt inte. Jag har aldrig träffat någon surrogatmamma, aldrig pratat med någon, så min erfarenhet är ytterst begränsad.
Men om vi jämför det med äggdonation istället. Om du donerar ett ägg till din syster, så visst har du genetiska band till det barnet utöver det du skulle ha haft som moster, men gör det dig till barnets mamma?
Fel och fel. Jag skiljer mellan genetiskt och faktiskt föräldraskap, men det beror faktiskt på. En kvinna som lånar, eller hyr ut, sin kropp för att bära ett barn till någon annan, henne hade jag inte kallat mamma. Ett barn som tillkommer efter en spermiedonation har kanske en pappa, men det är inte donatorn.
Men en man och en kvinna som vill ha barn, som skapar det tillsammans, längtar och önskar. Där är de föräldrar även om pappan skulle dö innan barnet föds, eller mamman under förlossningen. Deras barn har haft en pappa, även om han är död, på ett sätt som ett donatorbarn inte har.
Jag känner adoptivbarn som skiljer mellan mamma och biomamma, och adoptivbarn som aldrig skulle ta ordet biomamma i sin mun. De har en mamma, punkt slut, och en kvinna som råkade föda dem.
Jag tycker att det ligger så mycket mer i att vara förälder än att "bara" bidra med genetiskt material. Visst hinner en surrogatmamma skapa en relation med barnet på ett sätt som inte en spermadonator gör, men om det redan från början inte är hennes barn, ja, då vet jag faktiskt inte. Jag har aldrig träffat någon surrogatmamma, aldrig pratat med någon, så min erfarenhet är ytterst begränsad.
Men om vi jämför det med äggdonation istället. Om du donerar ett ägg till din syster, så visst har du genetiska band till det barnet utöver det du skulle ha haft som moster, men gör det dig till barnets mamma?
aequinoxia funderade över detta när klockan var ca 08:44
4Debattinlägg:
Om det är den vuxne som älskar, ansvarar för och tar hand om barnet som är den "sanna" föräldern, då kan det väl i princip vara hur många som helst som är mamma eller pappa?
Dagmamma, nattmamma, helgmamma, semestermamma.
När föräldrarna byter partners får man nya föräldrar så man kanske har en mamma de tre första åren av ens liv, en annan de kommande fem, osv.
Kan man vara förälder 50 eller 75 % av tiden måste man kunna vara det 25 och kanskre rentav 10.
Mamma och pappa är kanske inga exklusiva titlar som enstaka individer kan lägga beslag på?
Är det nåt man gör sig förtjänt av och därmed kan förlora? Om man inte håller måttet kan vårdnaden tas ifrån en, men slutar man vara förälder?
Och det barn som hamnar i nån slags förvaring, vem är mamma och pappa åt det barnet?
Ja, i teorin.
I praktiken är det nog så att BARNET har en diffus känsla för vilka som är just mamma och pappa. För många barn är det oproblematiskt, för andra lite svårare.
Ett barn som byter en förälder vartannat år tror jag är ett väldigt otryggt barn.
Däremot förstår jag inte riktigt vad du menar med det sista stycket.
Orden kan ju vara juridiskt grundade - att du är förälder lagligt sett, och då kan de ju tas ifrån dig, men ingen annan kan ju bestämma om du känner dig som förälder eller inte, och ingen kan bestämma hur ditt barn ska känna.
Ja, jag försökte hålla mej till funktionen, om man säger så. Vem som i praktiken är förälder behöver ju inte vara densamme som är det på pappret.
Jag tror att föräldrar som har ett psykiskt funktionshinder eller missbrukar kan förlora sin funktion genom bristande sinnesnärvaro, tex.
Kanske är det en granne eller en mormor som istället engagerar sig för barnets väl och ve. En nykter partner som inte har några blodsmässiga eller juridiska band.
Jag hakar upp mej lite på prat om vem som är "riktigast" förälder till ett barn. Man kan ha hur många eller få som helst.
Som jag ser det har min adoptivfar aldrig varit någon far till mej. Han råkade inte få mej, han gick igenom en juridisk process för att få kalla sig min far, men jag har aldrig känt mej som hans barn. (Jag var ett år när han kom in i mitt liv.)
Min biologiske far har jag aldrig träffat, men jag har ett stort och starkt intresse av att ta reda på vem han är/var.
Jag var 29 när jag bestämde mej för att söka och innan dess trodde jag han var helt oväsentlig för vem jag var.
Men när jag slutade känna förakt upptäckte jag att det fanns andra tankar och känslor där.
Det absolut mest smärtsamma var dock att mina eventuella halvsyskon inte ville veta av mej och inte ens svarade på mina brev. De ville inte hjälpa mej på nåt sätt, de var inte nyfikna, de kände inget släktskap. Får jag förmoda.
Deras mor skrev ett elakt horungebrev och det gjorde jävligt ont! Det värsta med det var att jag inte visste om min mamma ljugit för mej eller ej. Inget verkade stämma.
Vad lustigt, jag fick ditt namn som wordverification nu!
Hej, I Sverige kan man inte bli ifråntagen sin föräldrarätt. Man kan också bara avsäga sig den om det finns någon som adopterar barnet. Däremot kan man förstås förlora vårdnaden.
Hälsningar
Annika
Skicka en kommentar
<< Home