De vackraste kvinnorna på vita duken - del 2

Våren 2002 skulle jag gå en kort kurs vid universitetet i Orléans. Jag längtade efter semester och jag längtade efter Paris, så jag åkte ner en vecka i förväg. Bakom mig lämnade jag ett kallt och snöigt Sverige och landade mitt i våren. Den här veckan var härlig. Jag träffade kompisar, satt i solen på Place des Vosges, handlade böcker, åt gott och hade allmänt trevligt. Den åttonde mars ville jag gå på bio och frågade en av mina kompisar vad hon hade att rekommendera. Hon tittade på mig som om det vore en självklarhet och sade att jag förstås skulle fira Internationella kvinnodagen med François Ozons "Huit femmes". Sagt och gjort. Jag var lite skeptisk, men kom ut från biografen med stjärnor i ögonen. Väl i Orléans såg jag om den två gånger med två olika gäng. När den kom till Sverige tog jag med min fru och min mamma och såg den. Jag har hyrt den på video och köpt den på DVD och den är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer. En blandning av drama, pusseldeckare och musikal, och med åtta av Frankrikes främsta skådespelerskor i rollerna (ja, jag vet att det saknas ett verb i den meningen, men jag tar mig friheter ibland...).

Handlingen utspelar sig i ett hus på landet. Det är vinter och snö. Mamma Gaby (Catherine Deneuve) har precis hämtat äldsta dottern Suzon (Virgine Ledoyen) vid tåget. Lillasyster Catherine (Ludivine Sagnier) och mormor (Danielle Darrieux) väntar i vardagsrummet. Kokerskan Madame Chanel (Firmine Richard) och husan Louise (Emmanuelle Béart) välkomnar också Suzon. Snart vaknar Gabys syster, tante Augustine (Isabelle Huppert). Louise går upp med frukosten till herrn i huset, vars rum ligger halvvägs upp i trappan till övervåningen. Hon skriker till och tappar brickan i golvet. Monsieur ligger död i sängen med en kniv som sticker ut ur ryggen. Snabbt som attan låser Catherine dörren för att ingen ska gå in och förstöra bevis innan polisen kommer. Tyvärr fungerar inte telefonen längre och innan de hinner ut för att sätta sig i bilen blir de distraherade av någon som rör sig i trädgården. Det är den döde mannens syster Pierrette (Fanny Ardant) som fått ett mystiskt telefonsamtal och bestämt sig för att undersöka saken.

Snart visar det sig att bilen inte fungerar, det snöar för mycket för att man ska kunna gå till byn, och de åtta kvinnorna sitter fast i huset. En av dem har mördat Marcel, men vem? Alla har hemligheter, och alla ljuger för att bevara dessa hemligheter.

Mot denna bakgrundshistoria vecklas så åtta väldigt olika kvinnoöden ut. Deras inbördes relationer är mycket mer komplicerade än vad de tycktes vara från början och den i och för sig viktiga relationen till mannen kommer i skymundan.

De är duktiga allihop, men andan tappar jag inte förrän Fanny Ardant börjar sjunga. Då sitter jag klistrad. Hennes nummer är "A quoi sert de vivre libre?". Vad tjänar det till att vara fri?