aequinoxia

Flyttat

2008-08-14T01:09:00.002+02:00

Jag har flyttat igen.

Nya krafter, nya tag, ny blogg. Kom gärna och hälsa på: http://aequinoxia.blogsome.com/

Du och jag, Susan B. Anthony

2008-05-23T16:33:00.004+02:00

Jag är en INTJ-typ. Introversion, iNtuition, Thinking, Judging. Hur bemöter man en sån som jag? Jo:

1. Be willing to back up your statements with facts - or at least some pretty sound reasoning.

2. Don't expect them to respect you or your viewpoints just because you say so. INTJ respect must be earned.

3. Be willing to concede when you are wrong. The average INTJ respects a fundamental truth over being "right". Withdraw your erroneous comment and admit your mistake and they will see you as a very reasonable person. Stick to erroneous comments and they will think you are an irrational idiot and treat everything you say as being questionable.

4. Try not to be repetitive. It annoys them.

5. Do not feed them a line of bull.

6. Expect debate. INTJs like to tear an idea apart to prove its worthiness. They will even argue a point they don't actually support for the sake of argument.

7. Do not mistake the strength of your conviction with the strength of your argument. INTJs do not need to believe in a position to argue it or argue it well. Therefore, it will take more than fervor to sway them.

8. Do not be surprised at sarcasm.

9. Remember that INTJs believe in workable solutions. They are extremely open-minded to possibilities, but they will quickly discard any idea that is unfeasible. INTJ open-mindedness means that they are willing to have a go at an idea by trying to pull it apart. This horrifies people who expect oohs and ahhs and reverence. The ultimate INTJ insult to an idea is to ignore it, because that means it's not even interesting enough to deconstruct.

10. This also means that they will not just accept any viewpoint that is presented to them. The bottom line is "Does it work?" - end of discussion.

11. Do not expect INTJs to actually care about how you view them. They already know that you think they are arrogant bastards with a morbid sense of humor.

Om du vill veta vilken typ du är, kan du göra testet här.

Man kan alltid skylla på hormoner.

2008-05-12T10:10:00.002+02:00

I dagarna är det fyrtio år sedan studentrevolten i Paris. Studentrevolten som blev strejk, som blev generalstrejk som blev regeringskris. För fyrtio år sedan gick barrikaderna längs rue Gay-Lussac. Helt plötsligt känns det så avlägset.

Jag såg en film i helgen. Children of Glory. (Varför översätter man en ungersk filmtitel till engelska till den svenska marknaden? För att slippa göra speciella svenska filmaffischer? Och min ungerska är *väldigt* knackig, men till och med jag fattar att "Szabadság, szerelem" inte har med någon "glory" att göra. Szabadság betyder frihet, och szerelem...kärlek, om jag inte missminner mig.) Nåja. Filmen var intressant. Den slog hårt mot känslorna.

Jag har gått längs rue Gay-Lussac många gånger. Jag har sett Dresden, Pointe du Hoc och Omaha Beach. Och jag har sett kulhålen i Budapests fasader. Ändå är det inte likt mig att gråta över en film.

Gamla liv och nya

2008-05-09T18:28:00.001+02:00

Så här års rycker det lite i mig. Plötsligt känner jag en längtan efter doften av diesel och magnolior, efter asfalt och långa strandpromenader. I tankarna är jag längs autobahn, i Bryssel, i Paris, i Alassio... Jag saknar dofterna, jag saknar skratten, jag saknar att vara uppskattad och omtyckt.

Givetvis saknar jag inte gnäll och klagomål, 48-timmarspass och att aldrig vara hemma, men det lyckas jag förtränga. Jag har rotat mig här och jag trivs med det, men vägarna drar och lockar.

Jag saknar Chantal och Pedro, Papy och Elise. Jag saknar gåsleverpaté och busskaffe. Jag saknar att prata franska och italienska (men inte tyska). Jag saknar grupptillhörigheten och småpratet. Jag saknar tidvattnet i St Malo och Trouville. Jag saknar musslorna i Arromanches och Charles confit de canard.

Jag älskar livet jag lever nu, men jag sörjer det gamla som är förlorat.

Jag hittade en länk hos Crrly...

2008-04-07T14:02:00.002+02:00

...och vem kan motstå att testa hur mycket boknörd man är?

Snart, kanske, om allt går vägen

2008-02-29T12:11:00.002+01:00

Jag drömmer om ett kök som inte extraknäcker som hall och verktygsförvaring. Ett kök där man kan laga mat tillsammans, äta tillsammans, umgås. Ett kök med kylskåp och frys och skafferi.

Jag drömmer om ett vardagsrum med böcker på väggarna. Ett vardagsrum utan kylskåp, utan isolering som sprutar, utan grisrosa väggar. Ett vardagsrum där man faktiskt kan öppna balkongdörren ut mot trädgården.

Jag drömmer om mysiga soffor, ett bibliotek och ett teverum. Jag drömmer om lister längs golv och tak och ett badrum utan tvättmaskin och torktumlare. Jag drömmer om ett helt staket och en städad trädgård, om liljekonvaljer och hängmattor och en grillplats. Jag drömmer om en dörr till toaletten och ett bra ställe att hänga min jacka.

Jag, Leonarda

2008-02-27T07:04:00.003+01:00

Tack för svaren, LN, Trin och Blygis. Nej, jag är inte vänsterhänt. Tror jag. Jag är lite starkare i högerhanden, och har bättre finmotorik, men jag är inte extremt högerhänt. Mamma säger att det dröjde länge innan jag visade någon form av preferens, och att om jag tog upp kritor och pennor med vänsterhanden så satte hon dem i höger i stället.

Jag har läst artikeln, Trin, men låter inte 1 på 6500 ganska lite? Jag kan inte läsa Leonardos handstil direkt, men modernare spegelskrift borde fler än så kunna läsa. Jag tror inte att jag är dyslektiker, och jag tror inte att jag har Aspergers (även om jag har en del andra såna drag). Synestesi tror jag inte riktigt heller. Jag hade drag av det när jag var yngre, men det är borta.

Nåja, jag får väl helt enkelt acceptera att jag har konstiga ledningar. Spegelskrift är kanske inte superviktigt, men det är rätt praktiskt att kunna hantera hammaren med vänsterhanden också.

En sinister verklighet

2008-02-22T10:06:00.002+01:00

Vad är det för fel på min hjärna, egentligen? Att slinta på tangenterna är inget ovanligt, och inget nytt för mig. Vem skriver inte "itne" eller nåogn" ibland? Jag blandar ihop händerna ibland, och även om det är irriterande, så är jag rätt van vid det. G istället för H, I istället för E.

Nu har det dock dykt upp ett nytt problem. Jag är helt insnöad på Scramble, som jag spelar i timmar med mina vänner på Facebook. Det går ut på att man har ett rutmönster på 4x4 eller 5x5 rutor, och en bokstav i varje ruta. På tre minuter ska man bilda så många ord som möjligt. Jättekul! Men. Jag har en tendens att skriva orden baklänges. Tänker jag "rat", så blir det gärna "tar", och det är ofta jag inte får rätt förrän på tredje eller fjärde försöket. Jag har hittat en del nya ord, och det är förstås både bra och roligt, men varför blir det så? Det måste ju vara några kablar som är feldragna mellan öga, hjärna och hand.

Har det något samband med att texten blir spegelvänd när jag skriver med vänster hand, tro?

Husets nya kläder

2008-02-10T09:45:00.000+01:00

Tänk att det kan vara sån enorm skillnad på åtta plusgrader och sol, och fem minusgrader. Dagarna mellan jul och nyår var kalla för den här vintern, och det gällde att klä på sig när man var ute och jobbade. Långkalsonger och varm poloundertröja. T-shirt, fuskolle och anorak. Tunga arbetsbyxor, raggsockar och skor med stålhätta. Fodrade arbetshandskar. Mössa. Den tiden är lyckligtvis förbi, och i går sken solen.

Vad gjorde vi då ute i kylan? Jo, vi rev ner den gamla läkten, satte upp ribbor, tilläggsisolerade, och satte på ny papp och panel. Det är inte klart än, men oj vad det blir fint!!! I stället för åtta fönster i mitt arbetsrum har jag nu tre och en balkongdörr. Lite mörkare, och mycket varmare. Dörren går inte att öppna än. Den öppnas inåt, och är placerad så att den sitter bra sen när vi har sänkt golvet.

Det är så skönt att det händer något, och det är kul att jobba när man 1. ser skillnad direkt, och 2. det blir mycket snyggare än innan.

Igår, idag, imorgon

2008-02-06T15:54:00.001+01:00

För fem år sedan pluggade jag. Vilken kurs kan det ha varit? Åh, våren 2003, då läste jag Förlags- och bokmarknadskunskap. Det var roligt. Jag hamnade i en intressant grupp, så projekten blev välgenomtänkta, väldebatterade och välskrivna. Sen landade jag en väldigt intressant praktikplats, där jag sen jobbade över sommaren med att korrekturläsa, svara i telefon och packa böcker.

För tio år sedan satt jag med en sexveckors bebis i Paris. Det är ett helt liv sedan. I vintras peppade bloggläsare mig att skriva ett brev till den nuvarande tioåringens storasyster, och brevet är skrivet. Det är inte skickat, men det är skrivet. Jag tänker ofta på henne, och häromdagen insåg jag hur länge sen det faktiskt är. Hur mycket som har hänt i mitt liv, i mig, på dessa tio år.

För femton år sedan gick jag i nian. Jag längtade bort, bort, och planerade mitt år som utbytesstudent i USA. Jag var inte lycklig, och jag visste inte varför. Det här var mitt i min "svarta kläder och ryska författare"-period.

För tjugo år sedan gick jag i fyran. Jag passade inte in. Jag var vetgirig och frågvis in absurdum, men på det stora hela var livet rätt okej.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att alla tider har sin charm, men att livet faktiskt bara blir bättre och bättre. Mitt, i alla fall. Vi får hoppas att det håller i sig, för då kommer det bli helt fantastiskt vad det lider.

Blä, usch och aj!

2008-01-31T17:23:00.001+01:00

I dag är en dålig dag. Ont i knäna. Ont i fingrarna. Ont i tårna. Ont i ryggen. Blä, usch och aj!

Efterlysning: Bra böcker

2008-01-30T07:03:00.000+01:00

Ja, varför läser jag egentligen dåliga och oinspirerande böcker? Det är rätt korkat. Jag tycker att det är svårt att hitta bra böcker. Jag går till bokhandeln, går igenom hela pockethyllan, och väljer ut fyra som låter bra (oftast väljer jag två, och kära hustrun två, men ändå). Vissa är bra, vissa är inte bra. Marie Hermanssons Mannen under trappan var bra. Mats Strandbergs Jaktsäsong var inte bra. Ibland känns det som ett lotteri, det där.

Jag läste mycket deckare ett tag, men där måste jag vada igenom en massa dåliga, trista och/eller schablonartade böcker innan jag hittar något bra. Jag är så trött på att bli besviken. Nåja - jag ska ta och skaffa mig lånekort i nya staden (vi har bara bott här i tre år) och bli bättre på att låna (och lämna tillbaka) böcker istället för att bara köpa nya.

Mina krav är egentligen inte så höga. Det ska vara en intressant story. Den ska inte bryta mot sina egna regler. Språket måste vara åtminstone korrekt och "osynligt", men jag vill gärna ha något extra. Är det en översättning ska det inte märkas att det är en översättning. Personerna ska vara intressanta och kännas "hela". Jag vill gärna lära mig något, eller tvingas fundera lite. Det är väl inga höga krav - även om jag säkert har glömt något.

Och Ullah - känn dig inte dum. Absolut inte. Det var jag som var dum, och lite überkänslig på det.

Usch.

2008-01-24T23:15:00.000+01:00

Och så tystnade jag igen... Ja, jag blev lite ledsen och ställd av kommentarerna. Ledsen för att jag kände mig dum för att jag inte förstod hur det kunde tolkas, och framför allt ledsen för att det inte är så. Men sånt är livet.

Jag jobbar på, donar med huset, och läser dåliga och oinspirerande böcker. Livet går sin gilla gång. Med extra te.

Ibland är det bra att gå vilse

2008-01-17T16:36:00.001+01:00

Tänk så gott det är med te! Vissa saker älskar man, men tappar vanan, eller har för lång startsträcka, och sen återupptäcker man dem och fattar inte hur man klarade sig utan så länge. Te. Te. Te. Mums.

Jag hittade en ny liten tebod när jag vandrade runt aimlessly i den tidigare hemstaden. Söt och fin och med engelsk touche. "Jag skulle vilja ha typ Earl Grey fast lite mjukare", sa jag. "Vi har fjorton sorters Earl Grey-variationer", sa damen bakom disken. "Här - ett av dem är på provsmakning idag. " Jag och min väninna fick varsin liten kopp med rött Earl Grey, och drack fint medan tedamen förevisade sina sorter. Till slut lämnade jag butiken med en påse Earl Grey cream, och en påse French Earl Grey. Inte samma sak som vanligt Earl Grey, förstås, men åh, så ljuvligt gott.

Är vi säkra på att ett plus ett är två?

2008-01-16T11:04:00.000+01:00

Varför bloggar jag inte? Är det för att jag:

1. helt har tappat all humor, all fantasi och i princip all tankverksamhet över huvud taget?
2. jobbar för mycket?
3. har blivit kroppsinvaderad av en utomjording?

Är det en blandning av flera alternativ? Eller kanske all of the above. Eller, hemska tanke, har jag redan tänkt allting som går att tänka?

Kan tankar ta slut? Finns det en gräns för det mänskliga vetandet och kunnandet, eller finns det alltid nya, fräscha tankar att ta till? Nytt för mig, ja, eftersom jag egentligen inte kan särskilt mycket, och ju mer man kan, desto mer har man att filosofera över, men nytt för mänskligheten? Och nej, jag menar inte uppfinningar. Vem tror på allvar att det inte finns mer att göra, mer att skapa?

Så vad menar jag då? Ja, den som det visste.

Häromdagen var det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes. Hur är det med hennes tankar? Hur relevanta är de egentligen för oss i dag? Bara som bas för det som kom efter, eller har de något att säga oss fortfarande?

Och så den största frågan av dem alla. Varför kan jag inte vara rolig, läsvärd, tankeväckande och intellektuell? Eller åtminstone något av detta.

2008-01-09T16:31:00.000+01:00

Grattis, grattis på hundraårsdagen!

Gjorde sig inte Momo av med alla de grå gubbarna?

2007-09-29T08:45:00.000+02:00

Ja, jag lever. Ja, fortsättning följer. Sen. ;-) När jag har hittat batteriladdaren, laddat batterierna, och fotograferat det nya sovrummet. Tanken var ju att det skulle komma dagen efter det förra inläggen, men jag vet ärligt talat inte var tiden och energin tog vägen. Helt plötsligt är det snart oktober, och det är mörkt på morgonen när klockan ringer. Jag är superförvånad. Hände det i år igen?! Nå. Jag är här nu. Ett tag i alla fall.

Skrivkramp: Jag länkar till den bloggen för att jag tycker att den är intressant. Om jag sympatiserar? Nej, det tror jag inte ens att du tror på själv. ;-) Det är en enda person, som representerar en väldigt marginaliserad strömning, men jag tycker ändå att det är viktigt att följa hans resonemang.

I kväll ska jag göra något jag har längtat efter i flera år. Varje sommar sätts det upp en föreställning av Hamlet på Kronborg i Helsingör, och nu äntligen ska jag ta mig ditt. Jag har inte varit så intresserad av balettuppvisningar och mimföreställningar, men i år är det Lars Norén som regisserar, och pjäsen uppförs på svenska.

Minns ni?

2007-09-03T07:20:00.000+02:00

Det här var vårt hus i juni förra året. Jag citerar från min egen bloggpost.

"Så här ser det alltså ut på byggarbetsplatsen. Detta var tidigare en helt vanlig veranda. Vi har rivit upp golvet, tagit bort väggarna och sågat av pelarna. Och stagat upp taket, förstås. Sen har vi rivit bort muren till torpargrunden och grävt upp betongfundamenten. En bit av den nya muren syns förstås också. Vi grävde en ränna runt, sen kom svärfar och hjälpte oss att mura första lagret."

Efter detta rev vi bort en del av taket och resterna av verandaräcket, paddade marken (utan maskin), drog avlopprören (det minns ni väl?), la isolering och armeringsnät. Så här såg det ut efter det.

När grunden var gjuten så la vi isoleringsremsor längs kanterna och reste väggarna. Samma dag lyfte vi upp takstolarna. Efter det såg det ut så här:

Fortsättning följer... Och Nylsa - jag har inte glömt dig.

Jag kommaterar som Selma Lagerlöf.

2007-08-17T10:04:00.000+02:00

På sistone har ett vuxentest cirkulerat bland blogg- och forumvänner, och jag har fått veta att jag, mentalt sett, är ungefär tio år äldre än vad körkortet visar. Nu har jag fått bevis för att jag förmodligen är ännu äldre än så.

Just nu läser jag samma bok i två versioner. Dels originalet, Lynne Truss' Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation, och dels Eva Halldingers svenska översättning och bearbetning, Komma rätt, komma fel, och komma till punkt. Boken hade väl gått att översätta rakt av, men då hade den kommit att handla om engelsk kommatering, och många av skämten hade försvunnit. Nu har Eva Halldinger använt originalet som inspiration och utgångspunkt, och det är väldigt intressant att jämföra de två.

I kapitlet om det "dugliga kommat" funderar hon över Gösta Åbergs uttalande att svenska skolbarn förr var så drillade i kommateringsreglerna att tio tusen duktiga skolbarn hade kommaterat ett okommaterat utdrag ur Nils Holgersson på precis samma sätt. Sedan återger hon en okommaterad text ur Lagerlöfs Bannlyst, och skriver efteråt att om man lyckades få in x komman i texten så var man på god väg, och "gissningsvis inte under femtio år!" Nåja.

- Jag vill säga dig Joel sade hustrun att om jag som han hade blivit uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga bort mina herremansvanor om jag skulle få lov att äta sådan mat som bjuds här hos oss sen jag hade blivit van vid bättre om jag var dag skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok om jag aldrig skulle få språka med bättre folk utan bara med ett par gamla dumma ulkar som du och jag så skulle jag gå och vara sur och ond från morgon till kväll och jag tror att det skulle gå på samma sätt med dig.

Hur går det för er? Kommaterar ni som Lagerlöf?

Ibland är jag liten som en treåring, men inte lika modig

2007-08-15T08:35:00.000+02:00

Jag tog äntligen mod till mig, och ringde tandläkaren. Jag har pratat om det i ett år snart, men eftersom jag måste hitta en ny tandläkare har det tagit emot mer än vanligt. I går var det dags. Jag hade lyckligtvis fått en morgontid, och hann inte stressa upp mig alltför mycket innan. Några tårar i duschen, bara, och det är ju överkomligt.

Tandläkaren var trevlig, undersökningen var det inte. Det är drygt fem år sedan jag var hos tandläkaren senast, och det märktes. Jag fick en uppläxning, en tandrensning och en ny tid om en vecka. Först ska två mindre hål lagas, och sen är det dags för en rotfyllning.

Jag trodde att jag bara tyckte att det var lätt obehagligt att gå till tandläkaren, men jag fick en ångestattack när jag kom hem, bara av tänka på saken. Jag är så fruktansvärt jävla rädd för att gå dit igen.

Pippi orsakar moraliskt förfall

2007-07-27T22:29:00.000+02:00

Vad är det för fel på min generation? Var det något i vattnet? Någon sorts nedtystad miljökatastrof?

De sextiotalister jag känner har allihop barn och fast jobb (eller i något enstaka fall ett företag som de kan försörja sig på). De åttiotalister jag känner har fast jobb (i några fall en timanställning), och de flesta har barn. De har ordnade liv, ordnad ekonomi, och har framtiden utstakad.

Men vi i mitten, då? Mina sjuttiotalistvänner har projektanställningar och enstaka vikariat, är arbetslösa eller sjukskrivna, eller pluggar. Vi är utbrända, deprimerade, kulturintresserade och kreativa. Visst har några få ett så kallat riktigt jobb, men överlag är det något som "andra" har, inte vi. Vi startar företag och skriver böcker, och jobbar när vi orkar och måste för att betala hyran. Vi tänker för mycket, analyserar för mycket, och blir deprimerade på kuppen.

Vi pratar om barn, planerar barn, vill ha barn. Någon gång, sen. I framtiden. Vi känner oss inte vuxna nog, eller redo.

Vad är det för fel på oss? Fick vi krumelurpiller på dagis?

Och vad ska jag göra nu, då?

2007-07-22T01:30:00.000+02:00

Återigen är det dags att komma ut ur garderoben. Jag är...ett dåligt Harry Potter-fan. Först klockan elva i förmiddags stod jag i bokhandeln för att hämta ut de två ex jag hade förhandsbeställt. Ja, ett till mig, och ett till kära hustrun, förstås, så vi skulle slippa slåss om saken. Därefter handlade vi, åt lunch, körde hem, badade hundarna och körde igång tvättmaskinen innan vi slog oss ner med varsin bok.

Och nu är den slut. Nu är *det* slut. Jag är i princip mållös. Vilka är mina första reaktioner då? Jo, i korthet:

1. De som säger att detta är en barnbok har uppenbarligen inte fattat någonting.

2. De som säger att Harry Potter är ett djävulens verk har inte heller fattat någonting.

3. Minerva McGonagall är AWESOME! Jag har gillat henne från första början, men alltså. Vilken brud!

4. Intertextualiteten. Dan Brown, anybody? Sagan om ringen?

5. Nog för att "The Order of the Phoenix" var lite pratig emellanåt, men här var det på sina ställen skuret ganska brutalt.

6. There is no number six.

7. Epilogen. WTF?!

Ännu en efterlysning

2007-07-17T23:46:00.000+02:00

Ja, när jag nu ändå håller på att utnyttja min läsekrets så kommer en efterlysning till.

Jag har bestämt för mig att jag i något fiskeläge på Österlen har kört förbi en restaurang som serverade en blandning av skånsk och fransk mat. Är det någon som har en aning om vad jag pratar om? Jag trodde att det var i Baskemölla, men hittar ingenting om det.

Om du inte känner till den restaurangen, har du någon annan att rekommendera? I Skåneland, gärna på någon mindre ort där det finns någon form av övernattningsmöjlighet. Vi gillar fransk mat, men vill testa något annat än La Couronne i Malmö och La Petite i Helsingborg, och gör gärna en utflykt med övernattning.

Minne som ett såll har jag

2007-07-14T13:53:00.000+02:00

Det är härligt med en trädgård. Vi hinner inte göra så mycket med den just nu, mer än att klippa gräset, men sen, när huset är klart, då ska vi också ut och påta lite. I går hoppade en liten lövgroda över plattorna framför dörren. I min ursprungsfamilj heter alla lövgrodor Oendi, och medan jag hälsade på henne så började jag fundera över namnet. Varifrån kommer det egentligen?

Jag har bestämt för mig att det kommer från en bok vi lånade på biblioteket när jag och min bror var små. Vad handlade boken om ? Jag minns bara en pojke som satt och åt frukost och byggde någonting av gröten och sylten. En borg? En vallgrav? Någonting. En pappa hade han också, men jag har inget minne av någon mamma. Och så cyklade de. Till stranden, kanske. Är det över huvud taget samma bok? Någon som vet vad jag pratar om?

Och medan jag nu pratar om bortglömda boktitlar... Är det någon som minns följande:
Två barn åker tåg till sommarstället. Lillebror heter Foster, men vad storasyster heter minns jag inte. Där träffar de en annan flicka, som de känner sedan tidigare. Någon kommer från Albany, men jag vet inte vem av barnen. Flickorna är ute i skogen, och stöter på några hus. Där bor två eller tre åldringar. En man som heter Pindar, och en kvinna, och så kanske en man till. De hade en barndomskamrat som hette Tarquin, men han är inte med i boken. Förmodligen död. Min bok var grön, med med en bild av barn på framsidan.

Även som vuxen får man ha roligt

2007-07-13T00:59:00.000+02:00

Vi steg upp ganska tidigt på morgonen, men ändå kom vi inte i väg förrän vid halv nio. Lite proviantering på vägen, och full rulle norrut. Självklart måste man stanna och kissa, och köpa dricka och äta längs vägen, så vi var inte i Norrköping förrän efter ett. Kolmården, here we come. Vi började direkt med delfinshowen. Delfiner är alltid roliga och intressanta, och dessa var inga undantag. När vi kom ut ösregnade det, och vi köpte varsin turistregnponcho i affären och styrde kosan mot Brådjupet och pingvinerna.

Där var det säluppvisning, och det imponerade mer än delfinerna. Sjöbjörnen Tinny rullade, snurrade, dansade och applåderade. Och apporterade.

Vi hann med både tigrar och linabana innan klockan blev sex och det var samling vid kiosken utanför. 34 personer totalt var vi som skulle tillbringa natten i safariparken. Kära hustrun och jag var de enda som kom utan barn. Vi körde i karavan in i parken, och gick tillsammans till lägerplatsen. Ordentligt plank och förstärkt dörr åt ett håll, enbart ett litet trästaket åt det andra. Vi blev tilldelade varsitt tält, komplett med tältsängar, element och lampor, och samlades i mässtältet för fika. Vi drack te, läsk och kaffe på vår sida staketet, och på den andra sidan fick hjortar, strutsar och antiloper kvällsmat. Barnen fick mata strutsarna ur handen, och skrek av glädje (och lite smärta).

Sedan var det dags för utflykt. Vi fick titta in i "stallet" och hälsa på olika sorters savanndjur. Dessutom fick vi se girafferna, men dem fick man inte klappa. Efter det gick vi ut till vad som visade sig vara en av vistelsens höjdpunkter: vargarna. Vi fick inte gå in till dem, men väl observera dem, och klappa genom staketet. Det var så roligt!

Middagen bestod av grillning inne på lägerplatsen. Hamburgarna var inte Qnoxavänliga, men lyckligtvis fanns det urgoda vegoburgare. Lite läsk, lite öl och alla var lyckliga och glada.

En promenad till hanns med innan läggdags. Denna gång rakt in i lejonkulan. Vi fick gå genom en tunnel och kom upp i en bur inne i lejonens inhägnad. Det var väldigt noga med att vi höll en meters marginal till staketet, eftersom lejonungarna kunde få in hela frambenet. Där stod vi och titta på medan de åt. Vilken upplevelse! Det är läskigt att något så farligt kan vara så vackert, och se så mjukt och gosigt ut. Och så sympatiskt att det var vi som stod i bur för en gångs skull.

När vi kom tillbaka till lägerplatsen dröjde det inte länge innan alla barnen hade somnat. Vi var några vuxna som satt kvar och pratade runt lägerelden alldeles för länge. Men sist i säng och först upp, det var vi det. Klockan åtta noll noll serverades djuren frukost, och det ville vi förstås vara med om.

Efter vår egen frukost och morgontoalett var det dags för safariparken på riktigt. Vi körde slingan genom; fick se hjortar och lejon, vargar och älgar, och faktiskt en nyfödd liten gnubebis. Samt den amorösa zebran Kaj, som vi hade stiftat bekantskap med på avstånd under frukosten.

Därefter hade vi hela dagen i safariparken. Mera tigrar, mera pingviner, men vårt första mål var vargungarna. Sju stycken, i tre olika kullar, bodde tillsammans, och visades upp ihop med sin skötare medan vi fick information om vargar i allmänhet, och dessa i synnerhet.

Kolmården var en höjdare. Våra mammor skrattar åt oss när vi berättar, och frågar hur gamla vi är, egentligen. "Trettio", svarar vi då stolt och glatt, och fortsätter att vara barnsligt lyckliga över vår Kolmårdenvistelse.

Nästa gång vill jag boka en närkontakt med vargarna. Monica har berättat mer om det.

---------

Angående allmänbildningsprovet: Jobbet jag sökte och fick var som bussreseledare. Chefen berättade senare att inte nog med att jag hade det bästa resultatet sedan testet infördes, jag var dessutom den enda i hela gruppen som visste vad "jobspost" var för något. Precis som du, Ingela, har jag huvudet fullt av värdelöst vetande, men jag brukar kalla det för TP-kunskap. Jag vet väldigt lite om väldigt mycket.

Allmänbildning - vad är det?

2007-06-29T07:47:00.000+02:00

Hur ser ett allmänbildningsprov ut?

Jag har som sagt gjort två stycken i samband med jobbintervjuer, och de såg olika ut. Kan det ha att göra med att det gällde två olika jobb? Exempel på frågor som dök upp var:

---------------------

Nämn tio utländska valutor med namn och beteckning, och ge exempel på var de används.

I vilken stad ligger Karlsbron?

Vilket är det viktigaste reciproka pronomenet i svenskan?

Räkna upp alla EU-länderna, med huvudstäder.

Vad använder man för valuta i Hongkong?

Vilka språk talas i Schweiz?

Vad heter landet som ligger mellan Frankrike och Spanien, och vad heter huvudstaden?

---------------------

Detta kan ni allihop, eller hur?

Inför det ena jobbet ingick det dessutom en mattedel. Många tyckte att den var svår, och räknade och räknade. Jag ställde upp en ekvation och löste den. Jag är inget mattegeni, men jag tycker att det är kul med siffror. Jag fick jobbet, och tillbringade sen en del av sommaren med att lära en kollega att räkna ekvationer med x och y. Hon hade tvåa i matte på humanistisk linje, som hon så villigt berättade, men det måste ha varit något fel på läraren, självkänslan eller intresset, för hon lärde sig det på ett kick.

Tina och Chandi

2007-06-20T16:46:00.000+02:00

Kolla in Tina Humphrey och Chandi:

Det är alltså sånt här vi sysslar med, lilla råttan och jag. Vi har förstås inte alls kommit så långt, men vi tränar och ligger i. Backadet går bra, och bugningen. Vi håller på att öva in dubbelsnurr, det vill säga att både han och jag snurrar samtidigt, åt varsitt håll.

Bildad, allmänbildad, utbildad

2007-06-19T13:14:00.000+02:00

Jag har fått skriva allmänbildningsprov under två olika anställningsintervjuer. På båda proven var jag den som dittills i företagets och provets historia hade fått bäst resultat. Det ena jobbet fick jag, och mitt rekord stod sig länge. Det andra jobbet fick jag inte, med motiveringen att jag "inte passade in i teamet". Jag är alltså någorlunda allmänbildad, om än med stora, vita lakuner.

Jag har drygt 200 högskolepoäng (ja, jag vet att de gör om systemet nu, men jag slipper lyckligtvis oroa mig för det) i skilda ämnen och discipliner. Jag är utbildad.

Men jag skulle aldrig kalla mig bildad. Min latinlärare på gymnasiet, Lars Rydbeck, han var bildad. Är det på utdöende? Är bildning något som enbart förknippas med belästa äldre människor som kan citera Odysséen? Eller finns det en ny, modern form av bildning?

I Selarp blommar vallmofälten

2007-06-13T09:32:00.000+02:00

Jag har varit så borta på sistone. Filtret mellan mig och världen är just nu i frostat, dubbelisolerat glas, och det tar så mycket energi att försöka tränga igenom det. Jag hör sämre, jag ser sämre, jag har en längre reaktionstid. Rösterna inne i huvudet är starkare är rösterna utanför, och mina parallella liv och parallella verkligheter är viktigare än på länge.

En enda individ kan tränga igenom utan att anstränga sig. Vid ett enda tillfälle kan jag verkligen leva i presens indikativ. Vad skulle jag göra utan min älskade hund? Människor i all ära, men han är min jordkontakt.

Vi älskar båda två kursen vi går nu. Freestyle är roligt och läraren är bra. Han är så duktig, lilla råttan. På mindre än tio minuter klickade jag fram en bugning. Operant inlärning passar oss bra. Vi har tränat mycket på att backa på sistone, både i frontposition och vid sidan, och nu vill han helst inte göra annat än backa. Det har gjort att han har två bugningar. En på stället, och en version där han backar, bugar, backar och bugar. Hur sött som helst!

Om kärleken till en stad

2007-05-25T09:41:00.001+02:00

Om man står framför den vita gräddbakelsen på kullen och tittar ut över staden så har man en fantastisk utsikt. Där samlas turisterna, och på kvällen är det lite gemytlig stämning med öl och gitarrspel. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam, som när jag har suttit där och väntat på en turistgrupp.

Om man istället vänder folkhavet ryggen, tar gatan till vänster om kyrkan, håller vänster, och sen höger, så kommer man till baksidan av kullen. Där är allting lugnt och stillsamt. Där sitter kanske någon kvartersbo eller någon vilsen turist och filosoferar. Där trivs jag.

På natten skimrar det i grönt på ett magiskt, bisarrt vis. Eller så är det min kamera det är fel på - take your pick.

1971 sjöng Séverine On a tous un banc, un arbre, une rue... och den här trappan är min.

Aldrig någonsin, någonstans har jag känt mig så hemma som i Paris. Ingenstans passar jag in på samma sätt. Benjamin Franklin sa att de flesta människor har två hem - stället där de råkar bo, och Paris.

Jag blir sugen på att läsa Piraten

2007-05-13T00:11:00.000+02:00

Nu blommar syrénen utanför mitt fönster. Välkommen tillbaka i läsarskaran, den Blyga! :-)

Jag har varit på min första bloggträff. En liten en. Så liten att den nästan inte syntes. Men två bloggare har jag i alla fall fått träffa. Rara Elisabet, som skrev så här om mig:

Oj, så snopen jag blev vid åsynen av A.
I min sinnesvärld är hon kring 45 år .., nu står en ung madame på 30 framför mig .. ,med självlockigt hår och glad och sprallig!

Det är nog aldrig någon som har beskrivit mig som glad och sprallig för. Tack, Elisabet! Själv var du *precis* som jag hade föreställt mig!

Madame Salt följde med mig på utflykt. Eftersom hon är mer konstnärligt och tekniskt lagd än jag, så finns alla bildbevis på hennes blogg, och inte här. Regn ena dagen, solsken nästa. En mysko blå drink, glass i Kåseberga. Ett besök på Argilla i Löderup. När vi kom hem efter att ha lämnat av Salt hade vi två utslagna hundar i soffan. De sov hela eftermiddagen, och hela natten. De hade ju haft besök. En ny människa som kom och hälsade på dem, bara dem. En ny människa som skulle kelas med och vaktas.

Salt själv är som hon verkar vara i bloggen, om någon undrade. Fast med ännu mer humor.

Flatlivets baksida

2007-05-09T08:38:00.000+02:00

Det är alls inget ovanligt att heterobrudar ser ett flatförhållande som en utopi. "Tänk vad härligt att leva med en kvinna", säger de. "Inget bråk om städning. Inga smutsiga strumpor på golvet. Inga smulor på köksbordet. Kvinnor *ser* ju sånt." Jomenhejsan. Vet ni, kvinnor är inte heller tankeläsare. Kvinnor är också lata, och även kvinnor hatar att dammsuga. Inte alla, naturligtvis, det finns freaks som tycker att det är roligt, men ändå.

Jag säger inte att det inte finns några fördelar, för det finns det. Men det finns nackdelar också. Och den allra, allra största av nackdelarna är att man ibland har pms samtidigt. Och det, mina vänner, är inte att leka med. Om man då tar i beaktning att den ena (kära hustrun) blir lättirriterad, grinig, retlig och snarstucken, och den andra (jag) blir lättstött, känslig och får nära till tårarna, så förstår ni hur roligt vi har det vid de tillfällena.

Allons enfants de la Patrie

2007-05-06T22:29:00.000+02:00

Nu stormas åter Bastiljen.

I dag satte vi mosaik på fondväggen i badrummet. Det gick över förväntan, med minimalt med svordomar. Under tiden lyssnade vi på radio, där valprognoser lästes upp mellan låtarna. "Inte för att jag är så överdrivet förtjust i Ségolène Royal", sa jag till hustrun, "men jag hoppas verkligen att hon vinner." Det gjorde hon inte. Om Nicolas Sarkozy blir president, då blir det upplopp i Saint Denis. I Mantes-la-Jolie. I Enghien-les-Bains. Nu stormas Bastiljen, och Frankrike ska styras av en man vars retorik påminner om en viss maréchals.

Är det smittsamt, tro?

2007-05-04T01:24:00.000+02:00

I måndags var vi på apoteket. Det har ingen som helst relevans, men jag tänkte att ni kanske ville veta. När vi kom hem var det märkligt tyst i vardagsrummet slash mitt kontor. Lampan var släckt, och datorn död. "Det är väl en propp", sa kära hustrun, och gick för att byta den. Pang. Oj då. Vi drog ur alla sladdar i hela rummet, och bytte proppen igen. Ordentligt och metodiskt satte vi alla kontakter igen, en efter en. Lampan. Andra lampan. Skrivaren. Datorn. "Pang!", sa det i proppen. "Pang!", sa det i datorn. Det slog gnistor, och en oangenäm odör av smält plast spred sig i rummet. Katastrof! Panik!

I tisdags var vi och lämnade in datorn. Kortslutning i nätverksaggregatet. Tre veckors reparation. Ja, just det.

I onsdags letade jag rätt på en gammal laptop, kopplade in den, laddade ner program, laddade ner filer, och slet mitt hår.

I torsdags hade jag dödslinje klockan 0800. Det var snärjigt.

Saxat från Svenska språkrådet

2007-04-27T10:13:00.001+02:00

En eller ett community – eller finns det ett svenskt ord?

Community böjs i svenskan oftast en community, flera communityn (communityer hade varit en möjlig plural, jfr juryer, ponnyer – men den förekommer mycket sparsamt). N- och t-genus är ungefär lika vanligt i obestämd form, men i bestämd form är n-genus, communityn, ca tio gånger vanligare än t-genus, communityt. Eftersom de allra flesta engelska lånord på -y har n-genus i svenskan (baby, ponny, jury, sulky, hobby; dock derby, city), tycker vi att det är rimligast.

När det gäller frågan om ett mer svenskt ord för begreppet, har vi publicerat en utredning på Svenska datatermgruppens sidor:

Svar: Community är inte en engelsk fackterm utan ett ord i vardagsspråket som kan översättas på många olika sätt. I Internetsammanhang kan svenska motsvarigheter vara t.ex. intressegrupp, webbforum eller nätförening.

Kommentar:
Ordet används både för gemenskapskänsla (the sense of community in our church), och för någon samling människor som har någonting gemensamt, i synnerhet för att kontrastera dem mot andra människor i deras omgivning som inte är del av gemenskapen (the Polish community in London).

Förutom att ordet används i sin vanliga mening även i datorsammanhang (programming community, Java user community etc.) har det också mer speciellt dykt upp i sammansättningen virtual community, som använts för de nätverksbaserade sociala grupperingar som bildas eller uppstår spontant när människor umgås elektroniskt. Ibland refererar community i stället till den plats eller det forum där en grupp möts; då används t.ex. termer som webbforum och nätförening.

Community betyder många olika saker, och kan och bör inte översättas med en enda term på svenska. I de flesta sammanhang är gemenskap en lämpligt vag term, men i vissa fall kan samfund, sammanhang, socialt sammanhang, samhälle, nämnd, kommun, (användar)grupp, klick eller liknande vara mer på sin plats; ibland kan det passa bättre med en omskrivning med vi eller lokal (community board: stadsdelsnämnd; community spirit: vi-känsla; community college: lokal eller regional högskola; community service: samhällstjänst; retirement community: pensionärssamhälle).

Community är något av ett modeord och starkt värdeladdat. De flesta som använder community vill betona den värdegemenskap som de innefattas av, men det finns personer som tar anstöt: de känner sig uteslutna från sammanhanget i fråga när termen används.

Tack, Sabina!

2007-04-19T12:27:00.000+02:00

Grattis till mig! Nionde guldstjärnan satt fint i går. Den var sååå seeeeeeg, men nu sitter den där och glittrar.

Men jag är lite orolig för mitt blodtryck (hur många tantpoäng får man för det, tro?). Borde inte det sjunka när man går ner i vikt? Nu kollade jag förstås i hälsokostaffären under shoppingrundan, men ändå. Jag kanske borde gå tillbaka till dr Inkompetent y Nedlåtande, men jag drar mig lite för det.

Dagens lyxproblem

2007-04-18T13:35:00.000+02:00

Åh vad jag hatar att tacka nej till jobb. Jag har frilansat på ett eller annat sätt i snart åtta år, och jag får fortfarande ont i magen av att tacka nej. Det är väl ett lyxproblem att ha för mycket jobb, och jag är glad och tacksam att jag kan jobba och att jag får uppdrag, men jag kan inte jobba 80-timmarsveckor längre. Jag orkar inte.

Ibland tänker jag på allt jag inte vet

2007-04-17T17:08:00.000+02:00

Varför är det så fult att känna sig korkad? Det är så mycket jag inte vet, så mycket jag inte förstår, men när jag säger det får jag alltid höra att jag ska skärpa mig. Folk ser mig som smart, och därför får jag inte tycka något annat.

Häromdagen skulle jag räkna ut hur mycket kakel och klinker vi skulle beställa av varje sort, och hur mycket flytspackel som skulle gå åt. På fjärde försöket var jag nöjd med siffran jag fick fram, och det tog ungefär en kvart.

Inför valet bitchade jag om att jag inte begrep mig på politik överhuvudtaget, och det är inte bättre nu. Inte förstår jag vårbudgeten. Inte vet jag om det är bättre eller sämre nu.

På söndag är det första omgången i presidentvalet. Förra gången kände jag mig någorlunda insatt, visste vem som var *min* kandidat och varför, men nu? Jo, visst har jag en favorit, men jag kan definitivt inte argumentera på ett intelligent sätt.

Jag vet inte hur telefonen funkar, jag vet inte hur teven funkar, jag begriper mig inte ens på elektricitet. Men vet ni vad? Jag har lärt mig hur ett avlopp funkar, och det är jag mäkta stolt över.

Jag är så tacksam mot min underbara, rara hustru för allt hon har lärt mig. Hon har vidgat mina vyer, gjort mig mer praktisk, och framför allt - hon har lärt mig att våga försöka själv.

Kan man mäta intelligens, förresten? I en diskussionstråd på ett visst forum pratade vi om iq-tester i dag. När jag gick på gymnasiet sa min psykologilärare att om man enbart såg till den spatiala förmågan skulle jag ha en iq på cirka 30. Testet jag gjorde i dag gav mig en sammanlagt iq på 130. En viss skillnad, eller hur? Men det är bara ett test. Ett gratis internettest, dessutom. Vad är intelligens, går det att mäta, och hur intressant är det egentligen? Och hör det samman med skolbetyg och högskoleprov?

Var det bara en tillfällighet, en slump?

2007-04-06T08:11:00.000+02:00

"Livet består av en räcka händelser. En del är märkvärdigare än andra och kallas tilldragelser. En del är noga planerade av oss själva eller av någon annan, de är styrda av en vilja och kallas handlingar eller företag. Men en del händelser tycks varken vara styrda av viljan eller av förnuftet, de förefaller helt oväntade, överraskande, oförutsedda. Vi kallar dem tillfälligheter eller slump, men vi vet ingenting om dem. Vi vet inte om de i stället kanske är delar av ett öde, som inte kan undvikas, är bestämda av en försyn som ingen känner. Vi vet ingenting om detta. Men många av oss har nog varit med om att obetydliga och skenbart helt slumpmässiga händelser fått viktiga följder."

Detta är första stycket i en bok som hamnade på min topplista i mars. Jag fick den i tioårspresent av mamma, och det är en av de mest sönderlästa böckerna jag äger. En av de mest älskade böckerna jag äger. I dag ska jag ta fram den igen, och läsa om den. Och när jag är färdig med Tordyveln flyger i skymningen ska jag läsa Agnes Cecilia. Och när jag har läst om Agnes Cecilia ska jag läsa om Glasblåsarns barn, en av de vackraste böcker som någonsin har skrivits. Efter det ska jag läsa om Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn.

Vila i frid, Maria Gripe.

Je suis comme je suis, je suis faite comme ça

2007-04-04T12:44:00.000+02:00

Grattis på 79-årsdagen, Maya Angelou! Det är nästan 40 år sedan I Know Why the Caged Bird Sings kom ut, och den har fortfarande mycket att säga. Det är 14 år sedan hon skrev en dikt åt Bill Clinton när han svor presidenteden. Vad hade George Bush sagt om:

Come, clad in peace and I will sing the songs
The Creator gave to me when I
And the tree and stone were one.
Before cynicism was a bloody sear across your brow

Maya Angelou för mig tillbaka till gymnasiet. Sista året skulle man skriva ett specialarbete. Drygt hälften av klassen skrev i historia, och fick slåss om handledartider och uppmärksamhet. Jag, som inte ens läste engelska, tyckte väldigt mycket om engelskläraren (som jag hade i tyska), men ville inte översätta. Så det fick bli en litteraturstudie. Närmare bestämt Contemporary Literature by African American Women. Man kan förstås ifrågasätta hur contemporary Maya Angelou var, men hon fick vara med, tillsammans med Toni Morrison (en av mina absoluta favoritförfattare), Alice Walker (The Color Purple, någon?) och Gloria Naylor (med härliga Bailey's Café).

Jag fick högsta betyg, och ett plus i kanten för att jag avslutade det hela med Maya Angelous dikt Phenomenal Woman.

Pretty women wonder where my secret lies
I'm not cute or built to suit a model's fashion size
But when I start to tell them
They think I'm telling lies.
I say
It's in the reach of my arms
The span of my hips
The stride of my steps
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally
Phenomenal woman
That's me.

Dagens boktips

2007-03-30T07:37:00.000+02:00

Det händer att jag pratar om språk i bland. Det händer att bloggvänner pratar om språk i bland. Matilda startade en intressant diskussion i dag (eller var det i går ;-) ).

Jag har läst en helt underbar bok. Med andra ord av Christopher J. Moore. Alla språknördar där ute - detta är ett måste!

Moore skriver om ord som kulturbärare, om ord som är så språkspecifika att de säger något om själva den kulturella tillhörigheten. I den skandinaviska delen förekommer bland annat bejaka.

"Det är ett vanligt svenskt ord, och faktiskt en hel livsfilosofi i koncentrerad form, men det är helt oöversättligt utanför det skandinaviska och germanska språkområdet. Livsbejakelse består av två delar - liv och bejaka, i betydelsen "säga ja till" - det vill säga en bekräftelse av livet. Bejaka står för en entusiastisk, optimistisk och glädjefull inställning och när man använder ordet om livet handlar det om något mer än bara att man "säger ja till att vara vid liv". I detta enkla ord finns en hälsning - ett välkomnande av livets många skiftande öden och ett insiktsfullt accepterande av människor och saker som de är."

Män som (nästan) skulle kunna omvända mig - del 3

2007-03-29T09:45:00.000+02:00

Egentligen är detta nummer två på listan, men James Marsters fick komma emellan av olika skäl.

Jag älskar storslagna, vidrigt patriotiska amerikanska filmer, och högst på listan kommer Independence Day. Den har allt. Patriotiska tal. Utomjordingar. Nördar som får upprättelse. Och den har Willard Christopher Smith Jr. Han är snygg. Han är rolig. Han har underbara öron.

Lika fantastisk är han i Men in Black - ännu en av mina favoritfilmer. Han och Tommy Lee Jones är ett verkligt radarpar. Dialogen är fantastisk. Och Will Smith *är* ju så snygg i sin svarta kostym.

Drömde jag att jag var en fjäril?

2007-03-28T09:00:00.000+02:00

I natt blev jag mördad. Det är några dagar sedan jag bloggade sist, och mitt undermedvetna straffade mig. Jag drömde att jag drömde att jag levde i en av Annika Bryns böcker, och hon tog livet av mig med en kniv i bröstet. Sen drömde jag att jag vaknade och var tacksam över att det bara var en dröm. Då var jag hemma hos Lotten och hade gått vilse i hennes stora hus. Källaren var som en labyrint, och det kryllade av barn överallt.

Sa någon psykoterapi? Nej, jag tror att det betyder att jag har bloggat för lite. Eller kan det, hemska tanke, betyda att jag bloggar för *mycket*? Så kan det väl ändå inte vara.

Att översätta en kultur

2007-03-23T14:22:00.000+01:00

Dagens hatobjekt: community.

Jag fastnar ständigt på det här ordet. Jag vet vad det betyder. Jag kan använda det, och gör det också. Men vad sjutton heter det på svenska?! Jag blir galen. Plus förstås att jag känner mig korkad, och det är aldrig kul.

När vi ändå är inne på språkgnäll - varför är det så svårt med hans/hennes och sin? Jag kan regeln, och oftast går det av bara farten. Men så helt plötsligt stannar jag till och läser igenom meningen, och då låter allt konstigt. Är det inte sånt man ska lära sig på mellanstadiet?

Å andra sidan... När jag gick i åttan kunde jag ledigt redogöra för skillnaderna mellan imparfait och passé composé. När jag läste b-kursen i franska insåg jag att jag inte kunde ett skit. Eller rättare sagt, för att vara ärlig, att det inte var fullt så enkelt. Nu börjar jag få (ett mycket löst) grepp om det hela, och har insett att det är subtila skillnader som kan ändra hela betydelsen av en mening. Tänk vad mycket språket egentligen säger om sättet att tänka.

Vilse i betongdammsdimmorna

2007-03-20T09:39:00.000+01:00

Ibland tittar jag ut genom fönstret, och kan inte tro att jag faktiskt får bo här. På morgnarna, när solen håller på att gå upp och nattdimman ligger kvar över talltopparna, då är livet ljuvligt.

Det är inte fullt lika kul med allt som måste göras. Med all tid, energi och svett som vi lägger ner i det här rucklet. Men det kommer att bli fint.

Det går framåt med utbyggnaden. Innertaket är uppe. Alla gipsskivor och alla spånskivor är uppe. Golvet ska flytas, och väggarna ska spacklas - sen är det dags att sätta kakel och klinker. Sen, mina trogna läsare (alla 23) kan vi börja duscha utan att vara rädda för att golvet ska braka samman under våra fötter.

I helgen var vi i en badrumsaffär och provsatt toaletter. Ja, ni läste rätt. Vi har nämligen ett litet problem. Kära hustrun är ganska kort, och vill kunna nå ner till golvet ordentligt. En standardtoalett är cirka två centimeter för hög för att det ska vara riktigt bekvämt. Och yours truly skulle egentligen behöva en extrahög. Hur löser vi det här problemet? Just nu lutar det åt standardtoalett, fotpall och handtag på väggen...

Jag, en knäppgök

2007-03-09T08:38:00.000+01:00

Lite strange under den svala ytan, Salt? Hmmm... Jag kan inte bestämma mig för vilken del av det uttalandet jag känner igen mig minst i. Konstiga/underliga/egendomliga/märkliga saker om mig? Jag som är så normal och som aldrig råkar ut för udda saker. Nåja, jag gör väl ett försök. Är man utmanad så är man.

1. Jag blir extremt kinkig om jag inte har munglid till hands. Rosa eller blå labello, försvarets hudsalva, Body Shops läppsmör med rosa grapefrukt - det mesta går bra utom lypsyl. Underligt nog brukar jag oftast använda ordet "lypsyl" till vardags för allt ovanstående.

2. I mitten av det not-so-glada nittiotalet skulle jag åka till USA som utbytesstudent. På den tiden tillbringade vi söndagkvällarna framför Beverly Hills 90201, och mina kompisar blev förtjusta vid tanken på att mina värdföräldrar hette David och Donna.

3. Jag har svårt att äta eller köpa ett jämnt antal av något. Fyra päron? Aldrig. Det får bli tre eller fem. Om jag så ska kasta det sista. Ägg köper jag ofta i lösvikt, bland annat för att slippa tvingas köpa sex eller tolv. En gång när jag var tvungen att köpa ett paket plockade jag ut ett ägg och lämnade kvar det i affären.

4. Jag är inte det minsta kristen, men kan både Pater noster och Ave Maria på latin.

5. Jag har uselt lokalsinne och har till och med gått vilse hemma i Lund. Jag vet aldrig var norrut är, och har svårt att känna igen mig. Jag har svårt att omsätta kartor i verkligheten. Däremot är jag bra på vägbeskrivningar, och brukar använda det som avslappningsteknik. Så som Mersault i fängelset går igenom sin inredning, och drar sig till minnes fler och fler detaljer, så gör jag med vägen hem till mig från diverse startpunkter, och med vägen hemifrån till Paris.

6. There is no number six.

7. Jag gillar fantasy och science fiction och Harlequinromaner. Jag läser inte så mycket, och kan inga författare, men jag gillar att se hur man bygger upp ett universum, skapar sina egna lagar, och följer dem. Harlequinromaner utger sig för att spegla en (i och för sig romantiserad) verklighet, men utspelar sig i själva verket i ett universum som är mig helt främmande. Fantasy utger sig för att vara verklighetsfrånvänt, men har mer att säga om det samhälle vi lever i i dag. Jag tycker att det är fascinerande att se hur man skildrar könsroller, samhällen, makt och kunskap.

Fröken Freud: Du har väl inte kommit loss att börja blogga än, men du får gärna acceptera utmaningen i en kommentar.

Jag är nog död

2007-03-07T10:24:00.000+01:00

Jag har så dåligt samvete för att jag inte lämnar blod. Jag *vet* att de inte vill ha mig, men det känns så jobbigt. Sist jag var där stack de mig sju gånger och fick inte ut någonting, så jag blev hemskickad. Nu har jag gått och hoppats på att viktminskningen skulle göra mig lite mer lättstucken, men det verkar inte så.

Farbror doktorn ville ha blodprov när jag var hos honom i förra veckan, och det var knappt att labassistenten fick ut de fem rör som behövdes. Vad är det för fel på mig?! Jag måste ju ha blod, eller hur? Jag lever ju. Men det är klart, jag har ingen puls heller...

Tack, Magnus!

2007-03-03T21:20:00.000+01:00

Rara Magnus tipsade om en film för ett tag sedan. I går ramlade kära hustrun och jag över Imagine Me and You hos filmuthyrningen, och jag grabbade snabbt tag i den. "Magnus sa att den var bra", sa jag. Kära hustrun läste på baksidan, och sen fick den följa med oss hem. Söt, lite sorglig, lite rolig. Perfekt för en fredagkväll. Och ja, Magnus, Lena Headey var ursöt. :-)

Gästboksinläggskommentarer

2007-03-02T21:42:00.000+01:00

Jag har varit usel på att svara på kommentarer i gästboken, tyvärr. Förlåt att ni har fått vänta, men förr eller senare, så...

Helena: Tack så mycket! Jag hoppas att du fortfarande läser och trivs. Namnlagen, ja. *suck* Mina amerikanska vänner tror att jag skämtar. Men å andra sidan lär det vara väldigt mycket värre på Färöarna, om det är till någon tröst.

Monica: Kan du verkligen det? Uttrycka allt du vill på svenska? Jag är avundsjuk. :-) Det sägs att man vet att man börjar känna sig hemma i ett nytt land när man börjar drömma på det nya språket. Första gången jag drömde på franska var jag fjorton år. Jag gick i åttan, och hade läst franska i ett år. En mening var så glasklar att jag mindes den när jag vaknade, utan att jag visste vad det betydde. Jag frågade förstås min lärare, som tittade lite underligt på mig. Jag drömmer fortfarande både på franska och engelska emellanåt.

Louice: Det var fler än jag som hade kommenteringsproblem (icke att förväxla med kommateringsproblem, även om jag har det med) härom dagen. Länken har jag där för att jag läser bloggen. Jag tolkar honom som seriös och högst allvarlig. Fullständigt vansinne, ja, men jag läser bloggen.

What's in a name?

2007-03-02T08:44:00.000+01:00

Salt kom med ett intressant inlägg i debatten. Hon skriver "Om det är fel att säga pappa om en spermadonator, är det då fel att säga mamma om en kvinna som bara fött barnet?"

Fel och fel. Jag skiljer mellan genetiskt och faktiskt föräldraskap, men det beror faktiskt på. En kvinna som lånar, eller hyr ut, sin kropp för att bära ett barn till någon annan, henne hade jag inte kallat mamma. Ett barn som tillkommer efter en spermiedonation har kanske en pappa, men det är inte donatorn.

Men en man och en kvinna som vill ha barn, som skapar det tillsammans, längtar och önskar. Där är de föräldrar även om pappan skulle dö innan barnet föds, eller mamman under förlossningen. Deras barn har haft en pappa, även om han är död, på ett sätt som ett donatorbarn inte har.

Jag känner adoptivbarn som skiljer mellan mamma och biomamma, och adoptivbarn som aldrig skulle ta ordet biomamma i sin mun. De har en mamma, punkt slut, och en kvinna som råkade föda dem.

Jag tycker att det ligger så mycket mer i att vara förälder än att "bara" bidra med genetiskt material. Visst hinner en surrogatmamma skapa en relation med barnet på ett sätt som inte en spermadonator gör, men om det redan från början inte är hennes barn, ja, då vet jag faktiskt inte. Jag har aldrig träffat någon surrogatmamma, aldrig pratat med någon, så min erfarenhet är ytterst begränsad.

Men om vi jämför det med äggdonation istället. Om du donerar ett ägg till din syster, så visst har du genetiska band till det barnet utöver det du skulle ha haft som moster, men gör det dig till barnets mamma?

Beslutsångest

2007-03-01T11:27:00.000+01:00

Nu är det dags att välja kurs inför våren... Vad ska vi göra, lilla råttan och jag?

Agility? Kanske, men jag vet inte om mina knän orkar det.

Lydnad? Det hade behövts, men är det kul?

Rally? Nja...

Vi har fått erbjudande nu om att vara med på en förberedande freestylekurs. Inga färdiga program, och ingen musik, men enkla tricks, som att backa, snurra, gå på bakbenen och så. Det kanske vore något. Problemet är bara att jag har noll musiksinne och ingen rytmkänsla. Nåja. Jag tror att mitt lilla pälsbarn hade tyckt att det var roligt, och något ska vi ju göra.

Fler "pappa"-tankar

2007-02-28T12:16:00.000+01:00

Erika: Tack för kommentaren och stödet.

Louice: Tack för ditt långa och personliga inlägg i debatten. Du säger det jag ville ha sagt, fast bättre, och av personlig erfarenhet.

Det finns män som har magiska fingrar

2007-02-26T14:10:00.000+01:00

Jag var hos frisören i morse, och sitter nu här och är vacker i nyklippt och nyslingat hår. Förmiddagen avslutades med en dejt med plattången, något jag aldrig har varit med om tidigare. Håret blev spikrakt, och låg sådär vackert och stajlat som bara raka hårsvall gör. Jag saknar mina lockar, men känner mig lite trendig och snygg. Jag känner knappt igen mig själv.

Det är fler som inte känner igen mig. I dag kom två personer fram och presenterade sig för mig. Jag skakade hand, sa att vi hade träffats, och berättade vem jag var. Varpå de blev förvånade, och sen skämdes lite. Kan 26 kilo och en ny frisyr göra så mycket? Tydligen.

Diskussionen går vidare

2007-02-26T13:40:00.000+01:00

Den här debatten var visst inte slut än. Tack för inlägget, Nylsa.

Kan man vara både halv och dubbel?

2007-02-23T11:56:00.000+01:00

Matilda pratade om språk härom dagen. Jag la mig som vanligt i, och som vanligt babblade jag på och spårade ur. Men bara lite. Sedan dess har jag funderat på det här med svengelskan.

Vissa dagar, när jag är på bra humör och självförtroendet är på topp, då är jag tvåspråkig. Andra dagar är jag bara halvspråkig.

Svenska är mitt modersmål, och även om det inte är så korrekt alla gånger så kan jag uttrycka mig, tänka, känna och skriva på svenska.

Engelska har jag lärt mig senare. Inte heller där är jag korrekt, men jag läser och skriver relativt obehindrat på engelska.

(Att jag sedan häver ur mig ett "putain de merde" när jag slår tån i gersågen, det är ju en helt annan sak...)

Tvåspråkig, alltså, i praktiken, även om jag givetvis pratar bättre svenska. Men halvspråkigheten, då?

Jo, det finns saker jag inte kan uttrycka på engelska. Det är inte så konstigt. Men det finns saker jag inte kan diskutera på svenska heller. Jag kan analysera Judith Butler och dekonstruera hennes teorier, men översätta ett kapitel ur Gender Trouble? Nej. Det faller redan på titeln. Jag slukar trashiga flatromaner på engelska (hörde jag någon säga "über"?), och hänger med i handling, ordlekar och de flesta populärkulturella referenser. Men inte kan jag översätta det till svenska. Tro mig, jag har försökt.

Halvspråkig, alltså. Jag talar två språk, men inget av dem täcker in hela min världsbild. Vad gör det med mig som människa? Det är inte vattentäta skott mellan två personligheter, men har jag samma identitet på engelska som på svenska? Jag hör hemma i bägge kulturerna, och i ingen av dem.

Om det är så här svårt för mig, hur svårt måste det då inte vara för människor som inte lever med sitt modersmål. Som talar ett annat språk till vardags och lever i en annan kultur... Det måste ju vara outhärdligt splittrat.

Kakel och klinker, jag vill ha kakel och klinker

2007-02-14T13:11:00.000+01:00

Kakel, ja... Det enda vi var överens om och säkra på i början var att vi inte ville ha vita, blanka 15x15-plattor. Svärfar grymtade lite, eftersom det ju är just det man *ska* ha, enligt honom. Nåja. Det är inte han som ska bo där.

Äntligen har vi hittat en platta till väggarna. Den är vit, fast inte vit. Den är matt och lite skrovlig (=svårstädad, jag vet) och drar lite åt beige. Mucho vacker. Den ska vi ha. Men ska den vara 10x10 eller 20x20?

På golvet inne i duschen vill vi ha det ganska mörkt. Vi har hittat en platta vi gillar, som finns i tre nyanser. Vad tror ni om "choklad" i duschen? Vi gillar den som är ljusare också, som heter nöt (om jag inte minns fel och/eller har glömt all den lilla italienska jag har kunnat), men funderar på att ha den i resten av huset i stället.

Golvet, ja... Från början var tanken att vi skulle hitta en platta som fanns i olika storlekar, gärna två kvadratiska och en rektangulär, och sen lägga mönsterläggning, men det blir nog inte så. Huset är för litet, det finns för många väggar, vi har för lite (=ingen) erfarenhet, och huset är inte rakt. Så det blir kvadratiska plattor på golvet och just nu lutar det åt 10x10. Jag trodde att det skulle vara för litet, men när jag har sett sådana golv känns det snarare som om det kommer att bidra till stugkänslan.

So far, so good. Det sista problemet kvar. Badrummet är rektangulärt. Längs in kommer hela änden att avdelas till dusch och bad. Jag vill göra något roligt med den väggen. Kortväggen, alltså. Om jag hade haft obegränsat med pengar så hade jag ordnat med någon rolig mosaikbild. En grekisk tempelmosaik, kanske, eller något vackert romerskt. Jag såg någon som hade tagit en teckning, och sen gjort skärvmosaik efter den, och det blev hur läckert som helst. Men nej. Vi har begränsat med pengar, och mycket begränsat med plattsättningserfarenhet.

Just nu lutar det åt en färdig mosaik, en sån man köper på ark, som alltså inte föreställer något, utan blandar småplattor (= 1x1) av några olika färger helt slumpmässigt. Kan det bli snyggt? Blir det för plottrigt på en hel vägg? Är det extremt svårstädat?

Om vi satsar på den, ska den gå igen någon annanstans, eller är det fult? Jag tänker till exempel på ovandelen av den lilla halvvägg vi ska ha mellan badkaret och toaletten. Bänken runt handfatet. Bård. Stapel. Ja, inte allt på en gång, förstås, men något av det. Dessutom hade vi tänkt ha samma mosaik som stänkskydd i köket.

Trött hjärna, trötta axlar

2007-02-13T14:30:00.000+01:00

I onsdags började diskmedlet ta slut. I fredags var det riktigt slut. Den senaste veckan har jag eller kära hustrun varit affären ungefär 12 gånger. Tror ni att vi har kommit ihåg diskmedlet? Det är sanslöst! Flera gånger har vi åkt till affären enbart för att köpa diskmedel, och ändå kommer vi hem utan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det mitt undermedvetna som försöker berätta för mig hur otroligt tråkigt det är att diska? Såja, såja, lilla id, snart ska vi köpa diskmaskin.

I söndags spikade vi upp innertaket i utbyggnaden. Det är så fint! Svärfar var här och hjälpte till. Hans ursäkt var att det var mycket lättare för honom eftersom han är så pass mycket längre. Jo, men han var fortfarande tvungen att stå på stege, så så stor skillnad var det inte. Det var skönt att vara tre. Vi hade grejat det på egen hand, och det hade varit ännu bättre att vara fyra, men nu blev det som det blev, och det blev bra.

Vi har bestämt oss för vilket kakel vi ska ha i badrummet, och i vilka nyanser och storlekar. Äntligen! Vi har tittat på kakel och klinker i ett år nu.

"Mais si tu crois un jour que tu m'aimes..."

2007-02-05T06:56:00.000+01:00

Min svåger är en rar kille. Han vill inget hellre än att träffa en tjej, flytta ihop, gifta sig och få barn. Han borde vara en drömkille, men ändå får han inte till det. Han är charmig som få, ser bra ut (på ett pojkaktigt sätt), har fast jobb och fin lägenhet och en riktigt skruttig bil. Han vet vad han letar efter i tjej, men är inte kräsen. Och ändå hittar han ingen!

Jag trodde att det fanns singeltjejer en masse där ute, som inte vill något hellre än att få ingå i helig heterosexuell tvåsamhet, men tydligen är de sällsynta.

Hur träffas man, egentligen? Hur uppstår tycke och attraktion? Vad är det som gör att det klickar med en person, men inte med en annan?

Är det så att det finns en person där ute, ens one and only, som det bara gäller att leta rätt på? Eller är det en slump att det blir som det blir, och sen får man det att fungera (eller inte)? Passar man bättre ihop med vissa människor, eller har man bara lättare för att kommunicera med dem? Handlar det om dofter och feromoner, eller om att man kan prata med varandra och inte förbi varandra?

Det hela är egentligen så väldigt bisarrt.

Bruden har kommit ut!

2007-02-01T15:49:00.000+01:00

Som jag skrev i en kommentar - vi visste att hon var rolig, vi visste att hon var smart, och vi visste att hon kunde skriva. Men inte visste vi att hon var så snygg!

Jag tog en flatstafettpinne trots att jag är trist och stadgad och inte dejtar (så länge inte Isabella Rossellini ringer, för då kan man aldrig veta vad som händer).

"C'était dans un quartier de la ville lumière..."

2007-02-01T14:15:00.000+01:00

Jag längtar efter min semester! Resan är bokad, hotellet är bokat, alla inblandade (utom kära hustrun) har sett till att passen är i ordning, hundarna har passning och jag planerar och planerar.

Vår i Paris. Smaka på den. En vecka i städernas stad. Jag längtar efter den där speciella Parisdoften av avgaser, rostade kastanjer, och värmeutsläpp från métron. Jag längtar efter crème brûlée och confit de canard. Och som jag längtar efter att få prata franska igen!

Så vad ska vi hitta på? Jag har varit i Paris mellan tjugofem och trettio gånger. Kära hustrun en gång. Mamma fyra eller fem gånger, pappa tre. Svärföräldrarna inte alls. En tur till Giverny och Monets trädgårdar är given. Pappa vill till Invaliddomen och svärfar vill se Centre Pompidou. Svärmor ska jag ta med till tygmarknaderna och mamma ska gå på Sephora.

Vi ska förstås åka upp i Eiffeltornet och strosa på Champs-Élysées. Jag ska åka till min favoritbokhandel Violette & Co, och försöka klämma in Les mots à la bouche och Shakespeare & Co. Vi ska köpa lunch hos Kovacz på rue des Rosiers och ha picknick på Place des Vosges.

Och det ska bli så härligt!

Älskade lilla pälsbarn

2007-01-23T09:01:00.000+01:00

Så kom då snön även år... Jag är inte så förtjust i vare sig kyla eller snö, men så länge det inte blir värre klarar jag av det. Förra vintern var vidrig!

Däremot har jag en liten familjemedlem som är överlycklig. Han har alltid älskat att vara ute, men nu är det tydligare än någonsin. Han är så glad när han får vara ute och springa runt i snön, men jag är rädd att han fryser. Så mycket päls har han trots allt inte, och han frös redan i höstas när vi var på kurs på kvällarna. Jag får väl sätta på honom en tröja, och inte låta honom vara ute alltför lång stund i taget.

Är det något fel på mig? När jag får konstiga matsug brukar jag utgå från att jag har brist på något, och att kroppen försöker rätta till det. Vad sjutton är nu i obalans?

Gott att äta:
Grovt bröd med banan och hallonvinäger.
Riskakor med vinäger.
Stekt hackad lök.

Gott att dricka:
2/3 Coca Cola light
1/3 Fun light med jordgubbssmak.

Får man bonuspoints för generositet?

2007-01-22T07:26:00.000+01:00

Varför blir folk så ställda när man försöker ge bort något? Tror de att det finns baktankar med det, eller?

Vi var och hyrde en dvd i helgen. Tanken var att vi skulle ha en, men det blev tre. Sånt händer. Vi har ofta lite beslutsångest i videoaffären. Nåja. Tre filmer i tre dagar skulle kosta 100 kronor. Tre filmer i sju dagar skulle kosta 120 kronor, och då fick man en flaska läsk och en påse chips till. Sju dagar lät bra, och vi tog paketet. Man fick inte byta ut chipsen mot något annat, och vi äter inte chips. Tro mig, hade vi fått hem påsen hade vi ätit upp den, men vi var inte sugna på chips, och definitivt inte sugna på de 100 viktväktarpoints det är i en påse. (Nej, jag vet inte hur många points det är, och det spelar ingen roll.)

Vad göra? Jo, vi kan förstås snällt betala, och låta bli att ta en påse chips. Men hur kul är det? Så jag vände mig om och frågade tjejen bakom om hon ville ha en chipspåse. Hon visste inte vad hon skulle tro, det var uppenbart. Men visst ville hon ha chips. Så hon gick och hämtade en påse, tjejen bakom kassan scannade in den och vi betalade. Vi tog våra filmer och vår dricka, tjejen bakom fick sin påse, och vi åkte hem och tittade på Bilar.

Viktväktarna går för övrigt mindre bra. Jag har fått mitt 25-kilosdiplom, men det går seeeeeegt. (Nu har jag dock fått lite extra motivation. Jag har 6 hekto kvar innan jag är under BMI 30, och det är gränsen för att få ställa sig i DI-kö vid UMAS.)

Klumpigt, qnoxa

2007-01-19T09:05:00.000+01:00

I går började det plötsligt lukta riktigt illa hemma i vår lilla stuga. Vad sjutton var det som stank så? Avloppet? Nej, det luktade inte riktigt så. Någon av hundarna? Nej. Stanken förföljde mig, och det var värst inne på toa. Det tyckte inte kära hustrun, och jag fick dra slutsatsen att det var jag som luktade så fruktansvärt illa. Vi jobbade och slet, och det var inte läge att gå och duscha, så vi fick stå ut med den konstiga lukten.

Tills kära hustrun tittar på mig och säger "vad konstig du ser ut i håret". Ja, jo, det blir ju så när man har sågspån i det, tänkte jag, men kände på det. Konstigt. Vad sjutton hade jag gjort med det.

Då förstod jag. Jag hade lagt in mer ved i en het spis, och kommit för nära med huvudet. Bränt hår, var det som osade i hela huset. Tre hårborstningar och två tvättar senare känns det normalt igen, om än lite konstigt på de ställen där topparna är bortbrända. Jag luktar inte illa längre heller, tack och lov.

Pappa, kom hem

2007-01-17T09:42:00.000+01:00

Pengar, tid och energi har jag redan avhandlat, men ett av de stora problemen är kvar.

Har jag verkligen rätt att beröva mitt eventuella, framtida barn en pappa? Är jag inte skyldig att ge mitt barn det allra bästa jag bara förmår? Innebär det en pappa?

Om mitt barn hade en känd, men inte aktiv, pappa, skulle jag självklart inte hindra dem från att träffas. En sån pappa är dock svår att hitta. Kompisar jag har pratat med om det här - i rent diskussionssyfte - vill antingen *bara* vara donator, och helst inte ens känd för barnet, eller riktig pappa på halvtid med delad vårdnad och allt vad det innebär.

Jag har vänner som har vuxit upp utan en eller båda av sina biologiska föräldrar. Vissa, inte alla, pratar en del om det genetiska arv de inte har tillgång till, och sörjer det. Alla får väl någon gång höra saker som "det där har du ärvt av din mamma", "titta, hon har farmors näsa", "han rynkar på pannan precis som sin farfar" och så vidare. Det ger en känsla av kontinuitet, av sammanhang och tillhörighet. Gör jag rätt i att beröva mitt barn det? Hur mycket sörjer man det om man aldrig har haft det? Därmed inte sagt att inte adoptivbarn känner tillhörighet. Förstås.

Min värdfamilj i USA bestod av mamma, pappa och tonårsdotter. Dottern var pappans biologiska barn från ett tidigare äktenskap och hade näst intill ingen kontakt med sin biomamma. Hon adopterades av pappans fru när hon var i de lägre skolåldrarna. Och hon var så fruktansvärt lik sin mamma. De hade inga genetiska band, och var inte alls lika till utseendet. De hade inte samma kroppsbyggnad, inte samma färger, ingenting. Däremot var de väldigt lika i gester, i tonfall, i uttryckssätt.

Om man nu inte bor och lever med sina båda bioföräldrar, vad är då den bästa lösningen? Det är väl det jag är ute efter. Är det bäst att inte ha någon pappa alls? Att det aldrig har funnits någon pappa och aldrig kommer att finnas? Är det bäst att ha ett namn, ett foto och en kort levnadsbeskrivning men aldrig ha träffat honom? Eller är det bäst att ha en pappa man får träffa lite då och då, men inte bo hos?

Jag har hela tiden varit inne på just det där med att ha koll på sitt genetiska arv och så, men det är kanske bäst att aldrig ha haft någon pappa. Saknaden blir kanske inte lika konkret då.

Åsikter? Teorier? Jag vet att jag har läsare som inte har vuxit upp med sina biopappor. Har ni något att tillföra?

Bebis bebis, the new adventures

2007-01-14T12:08:00.000+01:00

Tack, Magnus, för en lång och intressant kommentar. Vi har faktiskt också gått "kurs" hos RFSL, men den var bara två timmar lång och handlade mest om praktiska saker. Detta var före inseminationslagen, och före adoptionslagen, och vi fick lära oss hur man rent praktiskt, på lättast sätt, gör barn. Intressant, och givande, men inte så aktuellt idag.

Den kursen du pratar om lät spännande. Tänk om man kunde få göra något liknande. Nej, men just det, i dag är de ju ingen skillnade på heterosexuella och homosexuella föräldrar...

Ni är nu flera som har sagt att det där med tid och pengar är irrelevant, och jag börjar faktiskt tro det. Jag satt och tittade på hundarna här om dagen, och kom till insikt. Om man slår ut alla kostnader för dem, utom inköpspriset, så landar man på en dryg tusenlapp i månaden. De pengarna saknar vi inte. Jag tittar inte på hundarna och tänker "om det inte vore för er...". Vi lägger tid och energi på dem, men det är ju roligt! Vi har begränsad rörelsefrihet på grund av dem. Vi kan inte resa utan att skaffa barnvakt. Vi kan inte vara borta hemifrån någon längre tid. Visst, en bebis kan inte vara ensam när vi åker i väg på bio, men är å andra sidan lättare att ta med hem till folk. Jag är innerligt trött på hundarna ibland, och den lille är nära att säljas på tradera till lägstbjudande, men aldrig att jag skulle vilja göra mig av med dem på riktigt. Hundar är inte barn, men det går att dra paralleller.

Men. Det kommer alltid ett men. :-) Vi har ett hus att bygga klart först. Att leva med barn utan ett färdigt kök i huset kan väl gå, men utan tvättmaskin? Jag tror inte det.

Har jag förstått dig rätt, Blyga? Menar du att det är lättare när det bara blir, men att det är att avsäga sig en del av sin mänsklighet?

En sak till, Magnus. Jag tror att fyrklöverfamiljen är på utdöende. Efter vad jag har förstått har den aldrig varit särskilt populär utanför Sverige, och här är den snart borta efter de nya lagar och möjligheter som har kommit.

Jag är precis en sån där "egoistisk" flata, i brist på bättre uttryck. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en känd pappa till mitt barn, men inte en aktiv. Jag vill ju ha barn med min fru - vill ha en familj med henne. Jag skulle vilja ge mitt barn ett genetiskt arv och en fadersgestalt, men inte ha delad vårdnad med en pappa jag inte älskar. För att inte tala om att jag går runt och oroar mig för att ett eventuellt framtida barn ska behöva benmärg eller en bit lever, och att jag inte ska passa.

Men det kanske är lika bra. Hellre ingen pappa alls, än en pappa man inte träffar. Eller?

Jag har nu gjort som så många andra, och gått över till "nya" blogger. Vissa signaturer har ju försvunnit, och jag är lite nyfiken. Om du som har skrivit kommentaren under anonym till det här inlägget känner för att inte vara anonym, kan du väl kommentera igen. Ge gärna en blogglänk, om sådan finnes. Tack!!!

Ojdå!

2007-01-10T06:58:00.000+01:00

Det var då ett jädrans tjat om bebisar. Babies. Spädbarn. *garv* Har hon inget vettigt att blogga om? Jomenvisst. Eller nej. Det har jag väl aldrig haft.

Nåja. Hälften av fönstren (lite drygt) är utbytta. Vi har två kvar att byta, några att sätta in på nya ställen och några gamla att slå igen. Det ser dumt ut från utsidan eftersom de hänger utanpå, men det kan jag leva med. Ett tag, i alla fall. Det går framåt. Någon gång ska det till och med bli klart. Som jag längtar efter ett nytt badrum!

I natt har jag varit i Budapest och ätit glass med kolasås tillsammans med Annika Bryn. Tillbringar jag för mycket tid med att läsa bloggar, kanske?

Bebisagilityn är över, och det är dags att fundera över nästa kurs. Vad vill jag och Stinky göra? Agility? Spår? Sök? Egentligen vore det kanske på sin plats med en kurs i vardagslydnad, men...

Liv och materialism, del 2

2007-01-08T11:52:00.000+01:00

Matilda: Det är lite det jag är rädd för - att jag ska gå och tänka och fundera och så helt plötsligt är det för sent.

Någon sa till mig: "Du vet vad du har. Om du tvekar inför ett stort beslut, föreställ dig då att du inte tar steget. Skulle du då alltid undra hur det hade kunnat vara ifall du tagit steget? Oom svaret är "ja" - då ska du kliva på".

Och det är kanske precis så enkelt. För visst hade jag undrat och funderat. Och visst är det väl så att risken att jag ångrar mig när jag är sjuttio är mycket större om jag struntar i det än om jag faktiskt försöker.

Om vi hade kunnat få barn ihop, då hade vi nog, om inte försökt, så i alla fall slutat förhindra. Låta allting vara, och går det så går det och blir det så blir det. Egentligen tycker jag väl att det är bra att vi har en inbyggd failsafe, men det gör allting så mycket svårare.

Jag känner att jag måste försvara mitt beslut. Jag kan inte bara säga att "nu blev det så här" - utan jag måste stå för att jag tyckte att det var en lämplig tidpunkt på alla sätt och vis. Fegt? Jomenvisst.

Till sist är det väl ändå så, att så länge jag inte känner att jag klarar av en utredning är jag inte redo för barn heller. Ändå är tiden en faktor. Hur många år till har jag på mig, tro?

Liv och materialism

2007-01-07T18:36:00.000+01:00

Vissa dagar längtar jag så efter barn. Andra dagar tänker jag på energin, tiden och pengarna som det är dåligt med redan nu. Vi är inte fattiga, men vi har precis börjat komma på fötter efter studietiden.

Sen får jag dåligt samvete över att jag tänker på så värdsliga ting, och undrar om det i sig diskvalificerar mig. Blir jag automatiskt en dålig mamma för att jag funderar på om det är värt det - i tid *och* i pengar - att ha barn?

Hur vet man att man är redo? Att man kommer att klara av det och vara bra på det och inte ångra sig? Säkert en jättedum fråga för alla föräldrar därute, men en stor och svår en för mig...

Bloggvärldens bloggenkät

2007-01-03T16:28:00.000+01:00

Inte nog med att jag får en enkät passad till mig, jag får påminnelser också... Inga böter än, i alla fall? Tror jag. Lotten?

Är det fortfarande "Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006"?

BLOGGVÄRLDSBLOGGENS BLOGGENKÄT, 2006

1. Hur länge har du bloggat?

Fråga min kära hustru om du vill veta hur störd min tidsuppfattning är. Jag vet inte hur länge. Mer än ett år i alla fall, eftersom jag har ett bestämt minne av att ha bloggat om makrosyntagmer, och det är nästan exakt ett år sedan jag tog examen.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag minns inte vad jag åt till frukost i går. Ännu mindre vad jag tänkte en månad innan ett datum jag inte heller minns. Jag antar att jag tyckte att det verkade roligt.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Kan man bli förälskad i bloggar? Den första bloggen jag läste regelbundet var Aniaras.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

De är helt okej. Jag har inte förändrats mycket. Om man vill läsa dem finns de här. Nu fick jag nästan svaret på fråga ett. Jag började min förra blogg den 23 september 2005, fast då hade jag minibloggat tidigare.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

Oj. 15 stycken eller så läser jag varje dag. Ytterligare 15-20 läser jag varje vecka.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Jag tycker att tjusningen med bloggandet är att man kan vara allt på en och samma gång. Och var går gränsen mellan dagboksblogg och ämnesblogg? De allra flesta jag läser är en blandversion.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Alla är olika mig. Jag är ett litet ufo. Jag säger Elisabet!

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Väldigt lik mig är det inte många som är. Den som är mest lik mig av de bloggar jag läser är nog Salt, som dock är mycket mer produktiv och välformulerad.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Vännerna tycker att det är roligt. Kära hustrun är inte helt förtjust, men accepterar det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Hmmm... Vi brukar inte precis prata om det. Jag tror att de tycker att mitt bloggjag verkligen är en del av mitt jag, men inte hela mitt jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Den tänjs inte hela tiden, men den fluktuerar lite. Jag har haft svårt att hitta gränsen, men ångrar inget jag har skrivit.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Jag bloggar sällan om mina vänner. De har inte bett om få vara med i min blogg. Dessutom bloggar jag inte om saker jag inte vill att mina vänner ska veta, eftersom vissa av dem läser bloggen.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Bekräftelse? Det är inte min främsta drivkraft. Det är alltid kul, och det är trevligt att veta att man kanske inte är ett så stort ufo som man trodde att man var, men det var inte därför jag började.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut! Inte hela personen, givetvis, men de delar man får se kan man känna bättre än personens närmsta vänner.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nej. Jag är asocial och blyg och tråkig. Jag har inte vågat träffa någon.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Allting är skadligt i fel mängder. Till och med c-vitamin och choklad.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Nej. Jag är inte tillräckligt intressant för det.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, men jag har alltid ångrat mig *innan* jag trycker iväg det.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det tar tid!!!

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Ingen aning. Jag tror det, men säker kan man ju aldrig vara.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Det är människorna som är kulturen. Jag tror att det kommer att ha en inverkan på vår kultur att allt fler människor skriver. Vad de skriver har inte lika stor betydelse. Människor som skriver är människor som tänker, och *det* kan ha stor inverkan.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Det har gett mig en plats att ventilera tankar och känslor som annars inte hade fått utlopp, feedback på dessa, samt en rad nya vänner och bekantskaper.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Jag har förstått att jag inte är ensam eller konstig, jag har fått nya vänner och bekanta, och jag har lärt mig massor! Bloggläsande ökar allmänbildningen.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Jag tror att de flesta redan har svarat, eller fått passning någon annanstans ifrån. Så jag avstår.

Tar komma-ut-processen någonsin slut?

2006-12-30T20:45:00.000+01:00

Jag tror att jag har kommit ut för mormor. Helt säker kan jag inte vara, men jag tror att hon har fattat nu.

När jag först träffade kära hustrun och kom ut för mina föräldrar så bad mamma mig att skona mormors känsliga öron. Med tanke på hur mycket skit jag fick ta under de där fyra månaderna på högstadiet när jag var ihop med en kille från Sydamerika, så löd jag som en duktig dotter.

Tiden gick, och jag träffade inte mormor särskilt ofta. När det hände, så var jag lagom vag och undvikande. Lyckligtvis fick jag direkta frågor, så jag behövde aldrig ljuga. Mormor frågade aldrig "har du träffat någon?", utan alltid "har du en kille än?". Att inte berätta hela sanningen är inte riktigt samma sak som att ljuga.

Mormor har vetat länge att jag bor ihop med en tjej. Hon vet vad hon heter, att vi har en hund ihop, att vi firar jular och födelsedagar ihop, och att vi har köpt hus. Hon har däremot aldrig gett upp hoppet om att se mig med en trevlig, svensk kille.

Jag ringde i julas. Hon bor en bit bort, och vi träffas som sagt ganska sällan. Nu pratade vi lite som vanligt, och hon frågade som vanligt om jag hade skaffat mig en kille än. "Nej", svarade jag då förstås. "Bor du fortfarande med XX?" Jo, det gör jag ju. "Och hur går det, då?" frågade hon sen. "Funkar det som vanligt, att ni bråkar om vem som ska ta ut soporna och så?" Color me surprised!

Jag kan förstås inte vara säker på att hoppet om den stilige mannen har dött, men nog verkar det som om det har gått in. Vi får se vad som händer.

Jag lever - tror jag

2006-12-21T08:46:00.000+01:00

Det här med heltidsjobb håller på att knäcka mig. Jag hinner ju inte blogga!!! Har jag några läsare kvar, tro?

Med jobbet går det bra. Jag lär mig en massa intressanta saker (och en del jag inte hade velat lära mig) och trivs med att tjäna pengar utan att vara borta hemifrån en massa.

Med utbyggnaden går det bra. Taket är isolerat och plastat, och vi ska snart åka och köpa innertak. Vitlaserad furu i allmogestil, ska det bli. Fönstren är på plats, och innerväggen är snart uppe. Vi kommer inte att kunna sova där till jul som vi först hade planerat, men det gör inte så mycket.

Med hundarna är det bra. Den lilla terroristråttan har lärt sig att hoppa över staketet. Jag vet inte om vi ska satsa på att uppfostra hunden bättre, eller höja staketet.

Med bloggandet är det mindre bra. Grrr!!! Jag har suttit och tittat igenom några gamla inlägg, och det är värst vad jag har haft bra saker att säga emellanåt. Och vad mycket strunt jag har babblat. Som i dag till exempel.

Inte har jag gjort någon strålande insats hos Lotten i år heller. Det *är* svårare i år. Men jag vann en tröja, och det för envishet, dessutom. Och så har jag fått prata lite om Charlemagne, och det gör mig alltid gladare, av någon anledning.

Nu längtar jag mest efter en lugn och skön januari. Jag är så trött på viktväktarmöten som handlar om julmat. Jag äter inte köttbullar eller prinskorv. Jag äter inte lutfisk eller skinka. Jag äter most definitely inte brunkål, grönkål eller rödkål. Sylta kan jag inte ens titta på och ris à la malta gör mig illamående. Vad ska jag äta på julafton, kanske ni frågar. För att ni ska slippa fundera, så kan jag berätta att det blir pizza till middag, och nachos med bönröra till kvällsmat. Och inte en enda point ska jag räkna den dagen. (Eller för den delen på lördag, när det blir släktträff kring gåsen.)

Man blir så snäll och glad av pepparkakor

2006-12-15T07:56:00.000+01:00

Har jag världens raraste lilla fru, eller? Jag älskar pepparkakor, och lägger en del points på det så här års (kanske 5 i veckan eller så). I går kom hon hem med ett pepparkakshjärta till mig där det stod "gullegris" i vit glasyr.

Gårdagens hemlisbloggare kunde jag inte gissa mig till. Inte heller kände jag igen namnet i facit. Men när Lotten nämnde Poas dagbok gick det upp ett ljus för mig. Jag älskade den boken! Jag har tyvärr inte kvar den (om den inte ligger uppe på vinden hos mamma och pappa), men är så sugen på att läsa om den.

Byggbloggsuppdatering

2006-12-11T12:34:00.000+01:00

Här skulle det egentligen finnas foton, men jag har varit alldeles för lat. Men bygget framskrider. Väggarna är isolerade och nästan helt gipsade. Jag har börjat isolera taket. Det börjar kännas som ett rum, helt enkelt.

I helgen satte vi in fönstren. Jag var förberedd på en lång dag, tungt arbete och flertalet svordomar. Kära hustruns föräldrar var här och hjälpte till, och det tog ungefär tre timmar innan fönstren satt på plats. För fyra fönster! Och inte en enda svordom. Sen bytte jag och svärmor om och åkte och handlade. När vi kom tillbaka med matkassar och färdigmat var fönstren skummade och klara. Härligt! Det kommer att bli så fint, så fint.

På fredag kommer svärfar hit och hjälper till att isolera färdigt taket. Som jag har sagt innan - anledningen till att män bygger hus är att de där tre extra decimeterna han har ger honom en otrolig fördel. Nåja, jag ska inte vara hemma. Jag ska på middag med FMF - Föreningen Militanta Frankofiler.

Vi ska äta god mat och dricka gott franskt vin och prata franska hela kvällen. Jag vill inte ens tänka på hur många points som kommer att gå åt.

Däremot borde jag hitta på en fin belöning till mig själv för att fira att 25 kilo fläsk nu är bortbantade, och jag är mer än halvvägs till mål. Hmmm... Vad har jag gjort mig förtjänt av?

Here's looking at you, Salt

2006-12-08T08:40:00.000+01:00

Haha - här kommer en klagopost till. Fast inte riktigt på samma sätt. I går fastnade jag på den här sidan, och skrattade och blev irriterad om vartannat.

Alla har vi väl irriterat oss på textning och översättning. Självklart finns det dåliga översättare - även i tevebranschen. Självklart finns det översättare som har en dålig dag, som har bråttom (kanske för att hinna översätta tillräckligt många program för att betala hyran den månaden) eller som får hjärnsläpp, men det är inget enkelt jobb. Det är ett jobb som hårdgranskas som få andra, och ett jobb som i princip alla tycker att de hade kunnat göra bättre.

Inte ens översättare är felfria och allvetande. Ibland hör de lite dåligt också.

Något av det svåraste med att översätta är att veta när någonting är svårt. Är det en term, eller kan det översättas ordagrant? Anspelar skämtet på en populärkulturell företeelse, eller är det kanske en ordlek? Hur ska det översättas för att de flesta nyanserna ska gå fram?

För teveöversättare tillkommer ett moment. Det ska få plats också. En "normal" tevetittare läser cirka 35 nedslag på tre sekunder. Detta motsvarar en rad text. Det är max två rader åt gången, på max sju sekunder. På dessa rader ska du få med det en person säger, med alla nyanser. Det ska vara begripligt för alla som inte förstår originalet. Det ska vara grammatiskt korrekt, med en bra radbrytning.

Ibland har man tur, och har både ljud, bild och manus. Ibland saknas manus. Ibland har man ingen bild. Ofta är ljudet dåligt. Det är inte så lätt att höra vad folk säger alla gånger. De kanske pratar i mun på varandra. Avbryter. Använder nya slanguttryck.

Fortsätt gärna att kritisera dåliga översättningar, men tänk gärna efter en extra gång först. Hur hade *du* gjort för att det skulle bli bättre?

Och om jag vore hemma och hemma vore här...

2006-12-05T09:29:00.000+01:00

När jag gick på high school i USA hände det att vi fick skrivuppgifter. Inte ofta, men ibland. När det hände var det antingen i Creative Writing (av förklarliga skäl) eller i Language Arts. Den kunniga och trevliga Ms Valerie Kellogg var inte överdrivet förtjust i flervalsfrågor. En gång fick vi frågan: "Vad skulle få dig att lämna ditt land och varför?"

Jag har funderat en del över det under åren som gått, och utvecklat med det naturliga "och vart skulle jag ta vägen". Är det bara jag som har en flyktplan redo?

Folk som känner mig lite tror att de vet vart jag skulle ta vägen. Fråga tio mig närstående personer, och åtminstone nio hade utan större tvekan svarat "Paris!". Visst. Det är en möjlighet. Precis som Köpenhamn är en möjlighet. Det beror ju på varför man måste lämna sitt land, eller hur? Hur långt bort måste jag för att känna mig säker? Om det bara en praktisk grej, att man måste flytta utomlands, ja, då ligger ju Köpenhamn väldigt nära till hands, so to speak.

Visst har jag mitt hjärta i Paris, och visst har jag en två-tre ställen dit jag skulle fly om jag hade maffian i hälarna, men om vi måste fly permanent, utan att vara rädda för personlig förföljelse, och utan att grubbla över visumtvång och dylikt, ja, då vet jag precis vart vi skulle ta vägen.

Till Kanada. Till British Columbia. Till Victoria. For the newly wed and the nearly dead. I princip så långt västerut, och så långt söderut man kan komma och fortfarande vara i Kanada. Till milda vintrar och ljumma somrar, till fantastisk natur och intressanta fritidsaktiviteter.

Där hade jag skaffat mig en liten segelbåt, ett bra tält, och ett par vandrarkängor. Byggt ett hus och odlat min trädgård.

Jag är bara ett litet ufo

2006-12-01T13:32:00.000+01:00

Jag undrar ofta vad det är för fel på mig. Det känns som om jag har blivit nedsläppt i ett rollspel där alla kan reglerna utom jag. Jag gör så gott jag kan; observerar, analyserar och försöker hänga med, men ändå blir det så ofta så fel. Jag kan inte läsa signaler, jag kan inte tolka gester och tonfall och jag har ingen aning om vad mitt kroppsspråk säger. Kära hustrun säger att jag har blivit bättre, och då finns det ju hopp. Jag är bara så trött på att känna mig som ett ufo, som en fyrkantig kloss när alla hålen i plocklådan är runda...

Allt jag vet är att jag ingenting vet

2006-11-30T08:29:00.000+01:00

Jag har, och har haft så länge jag kan minnas, en tendens att läsa mer än en bok i taget. Jag var nog värst på högstadiet. En bok i skåpet i skolan, en ryggsäcken, en i handväskan, en på köksbordet, en i soffan, en på toa, en vid datorn och en vid sängen. Så slapp jag liksom bära runt på boken... Dessutom låg SAOL på toa - något min mamma aldrig begrep sig på. Jag tyckte att den låg jättebra där. Ett tag bytte jag ut den mot en engelsk-svensk ordlista. Ambitionen var att lära mig ett nytt ord varje gång jag var där.

Numera är jag inte så utspridd. Två eller tre böcker åt gången räcker. En av böckerna jag läser just nu är D. Jordan Redhawks Iditarod - om en köldkänslig fotojournalist som skickas till Alaska för att träna inför och tävla i Iditarod, The Last Great Race. Ett lopp med hundar och släde genom Alaska. En härlig bok, även om jag hade velat veta lite mer om hundarna.

Dessutom läser jag Annika Bryns Den sjätte natten. Det är en bra, spännande och intressant bok, men det är framför allt en scen, en person och en replik jag inte kan släppa. Jag tror inte att jag förstör särskilt mycket av historien om jag berättar det här, men om du är riktigt allergisk mot spoilers - hoppa över resten.

Anne och Miriam pratar om tiden. "-Varför kan man inte resa i tiden? hade Miriam frågat. -Därför att tiden inte är en plats, sa Anne. Tid är förändring. Om ingenting förändras så går ingen tid." Detta är en intressant tanke. Ungefär som att man inte känner av hastighet, bara förändringar i hastigheten.

Miriam ger sig inte, och till slut måste Anne svara "Jag vet inte.". Miriams replik är så självklar: "Men hur kan du stå ut med att inte veta? Hur kan du gå omkring varenda dag och vara nöjd med att inte förstå?"

Är alla barn sådana? Jag var definitivt sådan. Jag hatade att inte förstå, och plågade mina föräldrar och lärare med eviga "varför?". Jag har slutat. Jag har vant mig vid att acceptera, att nöja mig och att inte ifrågasätta så mycket. Är det för att jag har insett mina egna begränsningar - att det faktiskt finns väldigt mycket min hjärna inte klarar av att förstå? Eller är det för att jag börjar bli vuxen, lat och tråkig? Jag blir bara dummare och dummare med åren, känns det som. Jag har aldrig känt mig särskilt smart, men nu känner jag mig ofta riktigt korkad.

Mera byggblogg

2006-11-28T08:35:00.000+01:00

Sakta men säkert blir huset större och bättre. Nu har vi tak på utbyggnaden. Ja, råsponten spikade vi ju upp tidigt i höstas, men nu ligger all takpapp på plats, läkten är fastspikad, och takpannorna tillrättalagda. Jag har burit, släpat, rullat och lyft tegelpannor, medan kära hustrun och snälle svärfar har krälat på taket och slavat. Men så snyggt det blev! Nu väntar vi på våra fönster som ska komma den här veckan eller nästa. Jag ser inte fram emot det - jag är så rädd att det ska vara tungt, att jag ska slå sönder något, att det inte ska funka...

Inne i utbyggnaden är all isolering uppe och vi har skruvat upp snart hälften av gipsskivorna. Det börjar kännas som ett rum. Vi har börjat isolera taket, och snart nog kommer innertaket upp. Det ska bli trätak, förmodligen vitlaserad furu, men vi får se. Det är inte riktigt bestämt än.

Vi funderar också på panelen. Ska vi måla den röd som vi tänkte från början? Vad ska vi i så fall ha för färg på knutarna? Svärfar röstar för grönt, jag vill ha någon ljus, men varm, gul. Eller ska vi satsa på järnvitriol? Eller göra det riktigt enkelt för oss och bygga i tryckimpregnerat virke? Jag tror att det kan bli riktigt snyggt.

Decisions, decisions.

Jag längtar efter att duscha utan att golvet svajar och utan att jag måste stå med rumpan upp mot tvättmaskinen. Jag längtar efter ett lite större sovrum. Jag längtar efter att ha fönster mot trädgården och inte ut mot vägen. Snart, så!

Akta dig - qnoxa har sömnbrist

2006-11-24T10:52:00.000+01:00

På tal om barn, förresten, varför envisas mammor med att visa tre album med foton på ungen från den första veckan i hans eller hennes liv? Varför envisas mammor med att i fyrtio minuter redogöra för förlossningen, från första värken tills ungen är mätt och vägd, inklusive så mycket smärta, blod och inkompetens det bara går? Varför envisas mammor med att tycka att konversation är att berätta vad underverket gör på dagis, vad han eller hon sa till den och den och vilka leksaker som är roligast?

Jag förstår att man har behov av att bearbeta upplevelsen, och jag tycker det är roligt att få insyn och uppdateringar när det är barn jag känner, men kom igen! Det finns annat att prata om, jag lovar.

Så där ja - det var dagens utbrott av subbighet. We'll return shortly.

"Man behöver en slang eller spruta att suga upp den ädla vätskan i."

2006-11-21T12:58:00.000+01:00

Det har hänt mig något underligt. Jag har för ungefär första gången i mitt liv träffat en man jag har blivit riktigt förtjust i. Nej, inte på *det* sättet! Men jag brukar vara ganska avståndstagande och ointresserad när det kommer till män. Vissa skulle sträcka sig så långt att kalla mig sexistisk. Den här killen däremot är snygg, smart, verbal, intressant och trevlig. Vart går mina tankar då? Jo, förstås... Vilken härlig unge vi hade kunnat få tillsammans! Är jag skadad på något vis? Vi skulle ju inte prata om det där nu. Vi skulle ju njuta av att vara vuxna och ofattiga. Resa och träna hund och leva livets glada dagar. Men den här mannen talar till mina hormoner som ingen före honom.

Oavsett vad mitt inre säger så är det inte läge just nu, men om och när det blir det? Hur gör man då? Ringer någon man knappt känner och säger...? Vad? Ursäkta, men har du några spermier att dela med dig av?

Nobels testamente

2006-11-20T06:44:00.000+01:00

Jag har varit riktigt ovanligt uselt dålig på att uppdatera. Tyvärr. Lyckligtvis är det på grund av att jag har haft så mycket jobb. :-)

Av olika skäl befann jag mig nyligen på en guidad tur på Nobelmuseet i Karlskoga. Så fantastiskt! Om ni någonsin är i krokarna, så titta in. Försök få följa med en guidning. Jag vet inte vad vår guide hette, men han var helt underbar! En av de bästa jag någonsin har stött på. (I klass med Leif på Louvren, Catherine som guidade Château Gaillard, och den äldre herre vars namn jag har glömt som guidade en stadspromenad i Ystad i somras.) Jag fastnade så klart i biblioteket. Vilka böcker där låg! Tolstoj och Hugo och Bjørnstjerne Bjørnson. Om man hade fått bläddra i böckerna hade jag nog suttit kvar där än...

På ovanvåningen fanns ett otroligt vackert bokskåp. Kära hustrun såg hur jag trånade, och jag såg hur hon började fundera på om hon kunde bygga något liknade. Vi får väl se vad det blir av det när vårt hus börjar bli färdigt. Där uppe fanns också en kopia av Nobels testamente. Folk har nog svårt att läsa handstilen, för det fanns en maskinskriven kopia också. Jag fastnade för två saker. Dels att alla penninggåvor var uttryckta i den valuta som gällde i landet där personen bodde. Det var häftigt. Lite svårt att jämföra hur mycket olika personer fick, men vilken idé! Och dels formuleringen för nobelpriset i litteratur - att den skulle få priset som "producerat det utmärktaste i idealisk riktning". Detta är ju ingen nyhet, men jag hade inte hört det innan, och har funderat mycket på det sedan dess. Vad menade han egentligen? Idealisk eller idealistisk? Idealisk som i saknar brister, eller idealistisk som i mina öron låter väldigt politiskt? Jag måste göra lite research om det här, men jag har inte haft tid...

Vilse i djungeln

2006-11-09T09:43:00.000+01:00

Alla är vi duktiga på något. Tyvärr finns det väldigt mycket jag *inte* är duktig på. Jag behöver en ny dator, och sitter här och sliter mitt hår över jämförelser mellan olika processorer, beslut om hur mycket ram-minne jag behöver och annat intressant och viktigt. Varför blev jag inte en tekniknörd?

"Om de inte har något bröd kan de väl äta bakelser."

2006-11-02T16:21:00.000+01:00

När vi nu ändå rör oss i hovkretsar i Versailles kan vi passa på att uppmärksamma att det i dag är 251 år sedan (blivande) drottning Marie-Antoinette föddes i Wien som näst yngst av ärkehertiginnan Maria Theresas sexton barn. Fjorton år gammal giftes hon bort med franske kronprins Ludvig, blivande Ludvig XVI. Marie-Antoinette var ung, glad och charmerande. Hon tyckte om att slösa bort pengar och leka med sina hovdamer. Louis var nästan lika ung, men osäker och ovillig att regera. Han blev faderslös som elvaåring, och ville egentligen inte alls sätta sig upp mot adeln som fått stort inflytande under hans farfars, Ludvig XV, tid.

1773 hölls en maskeradbal på operan i Paris. En svensk yngling deltog, och träffade kronprinsparet för första gången. Han och dauphine, kronprinsessan, fann varandra genast. Han var en frisk fläkt i hennes ganska tråkiga liv, och bra mycket intressantare än hennes väldigt tråkige make. Hans namn var Axel von Fersen och de kom att hålla kontakten.

1774 besteg Louis tronen med Marie-Antoinette vid sin sida. De hade uppenbara samlevnadsproblem, och det dröjde ända till 1778 innan den första arvingen kom. Dessutom var det, hemska tanke, en flicka. Maria Theresia Charlotte var det enda av kungaparets barn som med säkerhet överlevde franska revolutionen. Ludvig Josef föddes 1781, Ludvig 1785 och Sophie 1786.

Den franska revolutionen utbröt 1789. Den dagen kungen nåddes av beskedet skrev han i sin dagbok: "ingenting". Jaktlyckan var inte god, den dagen. Kungafamiljen tvingades att lämna Versailles och spärrades in i Tuilerierna inne i Paris. Marie-Antoinette gjorde tillsammans med Axel von Fersen upp en flyktplan. Kungafamiljen kläddes ut till bönder - kronprinsen dessutom till flicka - och så satte de iväg norrut. De hade en god chans att lyckas, men någon kände igen dem. Kanske hade det ändå kunnat gå vägen, om inte deras vagn hade varit så tungt lastad med dyrbarheter. De fångades in och fängslades.

Marie-Antoinette satt i conciergeriet där hennes cell ännu finns att beskåda, tills hon fördes till giljotinen på Place de la Révolution (i dag heter den Place de la Concorde - samförståndets plats) den 16 oktober, 1793.

Ludvig Josef dog 1789, men den andre sonen, Ludvig, överlevde sin far, och utropades av rojalisterna till kung 1793 under namnet Ludvig XVII. Han dog i fängelse - eller? Rykten har spridits att han bytte plats med en annan pojke, och fördes i säkerhet. Efter revolutionen trädde flera män fram och sade sig vara kungen. Ättlingar till dessa försöker emellanåt göra anspråk på den franska tron som inte längre finns.

Ganska nyligen gjordes dock DNA-tester på hjärtat som tillhörde pojken som dog i fängelset, och det bekräftades att han var son till Marie-Antoinette. Däremot gjordes inget faderskapstest.

Vem var då hans far? Hans titel var Hertig av Normandie, en titel som inte givits en fransk kunglighet på flera hundra år. Han sades inte vara särskilt lik sin far, men däremot påminna väldigt om en viss svensk adelsman.

För övrigt lär det ha varit Marie-Antoinette som tog med croissanten till Paris. Legenden säger att den tillkom 1683, under turkarnas belägring av Wien. Bagarna var uppe tidigt för att tända ugnarna, och en morgon var det en av dem som hörde hur turkarna höll på att gräva sig in under stadens murar. De larmade stadsvakten, och anfallet slogs tillbaka. För att fira bakade de ett bröd i form av den muslimska halvmånen - för att riktigt visa sin överlägsenhet genom att helt enkelt sätta tänderna i fienden. På sjuttonhundratalet åt alla croissanter i Wien, och när Marie-Antoinette flyttade till Frankrike fick hon en egen bagare med sig. På den vägen är det.

L'État - c'est moi!

2006-11-02T06:55:00.000+01:00

Kära madame Salt har många intressanta funderingar. Häromdagen kom hon från en trasig teve till sjuttonhundratalets Skottland, och därifrån är inte steget så långt till Bourbonkungarna. Vi diskuterade toaletter, hygienvanor och lukter. Solkungen är väl ett ypperligt exempel här. Det finns många samtida vittnesmål om hur illa kungen stank. Det hade sina förklaringar.

Hans livläkare, Daquin, hade under sina studier vid Sorbonne lärt sig att kroppens främsta infektionshärd är tänderna. Eftersom han ville sin kung väl, övertygade han honom om att låta dra ut alla tänderna medan han fortfarande var frisk och stark. Daquin var kanske utbildad, men han var inte särskilt händig. När han plockade fram kniptängerna var han nämligen så klumpig att kungens underkäke sprack. En del av gommen följde med framtänderna ut. Detta måste desinficeras, så läkaren brände hålet med en glödande järnten upp till fjorton gånger om dagen.

Eftersom han inte hade några tänder hade kungen svårt att tugga. Mat klibbade fast i håligheten i gommen, och låg där tills den upplöstes och försvann. Otuggad mat gav andra symptom, såsom magknip, halsbränna och tarmgas. Det var inget ovanligt för kungen att kräkas upp maten, och livläkaren analyserade noggrant vad som kom upp.

Även mot detta fann Daquin på råd. Lavemang och laxativ. Detta fick förstås till effekt att kungen ofta hade väldigt bråttom till toaletten. Mellan tio och tjugo gånger om dagen, noterar Daquin i sin dagbok, men tyvärr hann han oftast inte fram.

Betänk även att man på den här tiden inte duschade varje dag. I själva verket badade kungligheterna i de flesta fall bara två gånger i livet - efter födseln, och före begravningen. Spruta lite parfym på det, och du förstår varför Ludvig XIV stank så illa.

Vill man veta mer om Frankrike och stanken, så är Patrick Süskinds Parfymen ett måste. Mina starkaste rekommendationer!

Bebisfunderingarna kommer och går

2006-10-26T16:44:00.000+02:00

I en storstad ungefär 120 mil söderut bor en flicka som heter Sophie. Hon har en mamma, en pappa, en storasyster och en storebror. I december fyller hon nio år. Jag har inte träffat henne sedan sensommaren 1999, men i några månader kretsade mitt liv kring henne.

Jag har nämligen varit en av alla de där utnyttjade barnflickorna. När det sker i utlandet är det skattebefriat och kulturellt berikande, och en HELT annan sak! :-) Jag hade precis tagit studenten och kommit in på juristlinjen i Lund när jag insåg att jag inte alls visste vad jag ville göra med mitt liv. Åka utomlands? Jatack! Lära mig franska? Jatack! Passa barn? Varför inte...

En tioåring och en åttaåring väntade på mig. Vi åkte till stugan på landet den sista veckan på sommarlovet så föräldrarna skulle kunna njuta lite barnfrihet innan hösten började. Åttaåringen och jag fick genast kontakt. Tioåringen var mycket avvaktande. Den veckan var en av de värre i mitt liv, men när vi kom tillbaka till stan gick allt lättare. Skolan började, och vardagen blev inrutad.

I december började det bli dags. När den blivande trebarnsmodern hade gått en vecka över tiden fick hon nog, och förlossningen sattes igång. Sophie föddes en torsdag. På lördagen kom de hem från sjukhuset, och på måndagen började mamman jobba igen. Jag var hemma på heltid.

Visst var jag lite orolig, men jag tyckte mest att det var roligt och spännande. Jag åkte hem över jul, men längtade tillbaka. Det nya året började dåligt, med en ganska sjuk liten tös. Långsamt gick det bättre, och det var fortfarande roligt att vara hemma med henne. I mars skolade jag in henne på dagis, där hon fick samma tider som de större barnen hade i skolan: 8.30-16. Storasyster tog sig själv till och från skolan, storebror gick på egen hand till sin skola på morgonen. På eftermiddagen hämtade jag först lillasyster på dagis innan vi svängde förbi och mötte upp honom. Kvällarna ägnades åt läxläsning, lek, sagor och väldigt icke-avancerad matlagning. Vid åttatiden kom deras mamma hem, och det var läggdags.

Sommarlovet var roligt. Jag skulle jobba juni ut, och var på landet med alla tre barnen. Vi promenerade i skogen, läste, tittade på teve, badade och hade allmänt kul. Kontrasten mot den där första veckan var enorm. Jag kände barnen, och de kände mig. De visste att de kunde lita på mig, och jag visste att och hur jag kunde skoja med dem.

När föräldrarna började sin semester packade pappan in de två stora barnen i bilen och körde söderut. Mamman och Sophie skulle flyga ner. Jag tog farväl på förmiddagen, och sedan vallade jag runt sommarbarnflickan under eftermiddagen. Jag hade lovat att ta med henne till några sevärdheter, och sedan sätta henne på tåget från Gare de Lyon. När jag hade vinkat av henne satte jag mig på tunnelbanan hemåt och kunde inte hålla tårarna borta.

Jag tänker ofta på dem. Hur gick det för storasyster som så ofta fick höra att hon var bråkig och jobbig och sade emot? Som inte vågade lita på någon och fick smäll när hon vågade ha en åsikt om något? Hur gick det för lillebror som hade ett så stort ömhetsbehov? Som idealiserades av föräldrarna - men bara så länge han gjorde som han blev tillsagt? Och hur gick det för min Sophie? Tog de ur henne den busighet och vilja till självständighet som hon visade när hon var sex månader? Är hon lycklig? Är hon välanpassad och väluppfostrad och lydig, eller finns glimten kvar i ögat?

Adoptionsreplik och biologistfunderingar

2006-10-24T20:07:00.000+02:00

Salt har pratat adoption nu ett par dagar. Jag har följt tråden med intresse, gjort en kort kommentar, och lovat att återkomma. Mina löften håller jag, så here goes.

Är inte frågan om varför vi vill ha barn Den Stora Frågan? Det allting hänger på? Vet alla människor det? Jag har faktiskt ingen aning. Jag tror att den absoluta majoriteten skaffar barn av själviska skäl. För att de vill. De längtar. Jag är inget undantag.

Vad gäller egenfödda kontra adopterade barn... Min kära hustru hade nog helst velat adoptera om hon hade fått välja. Nu är ju inte det en realistisk möjlighet, så jag har knappt ens funderat över det. Det är mycket enklare att tillverka själv om man kan. Vi måste förstås ha hjälp i vilket fall som helst, men det går ändå att förenkla.

I min idealvärld hade vi försökt tillverka hemma, med en känd donator, men av olika skäl är inte heller det aktuellt. Jag funderar mycket över det här med genetik, identitet och så vidare. Jag hade velat kunna säga till mitt barn att din pappa heter Markus (eller Kalle eller whatever), han bor i Göteborg och tycker om bilar precis som du. Och så visa ett foto, och låta dem träffas emellanåt. Jag tror inte att möjligheten för mitt barn att bli lyckligt står och faller med den synliga biologiska länken, men jag hade gärna velat erbjuda den.

Den allra största anledningen till att jag vill ha ett biologiskt barn och en känd donator grundar sig i min stora mardröm. Att mitt barn ska bli sjukt; behöva benmärg eller en njure, och att jag inte ska passa.

Jag vill leva med barn, men jag behöver faktiskt inte nödvändigtvis ha dem själv. Om min bror, eller svåger, hade bestämt sig för att slå sig till ro och bilda familj och skaffa ett gäng med ungar hade det räckt för mig. Nu finns inte det med i bilden, och jag vill inte hänga upp mitt liv på det.

Om jag "bara" hade blivit med barn tror jag inte att det över huvud taget hade varit en fråga. I alla fall inte om jag levde i ett olikkönat förhållande (eller åtminstone haft sex med en man frivilligt). Men nu är det som det är, och vi måste ta ett beslut. Lyckligtvis har jag några år på mig innan det blir definitivt, men för att tala i klyschor så blir man ju inte yngre...

Vad gäller Lotta och Jessica, Salt, har du läst det här inlägget?

Det här blev personligt, och osammanhängande, men hänger du med, Salt?

Nästan räcker inte ända fram

2006-10-20T07:34:00.000+02:00

All väggisolering är uppe nu och vi har börjat skruva upp gipsskivor. I morgon kommer svärfar och ska hjälpa oss att få ner det sista av det gamla taket som hänger ner i den nya utbyggnaden. Kära hustrun och jag har nämligen förstått varför det är män som bygger hus. När vi ställer vår fina, stadiga "brädstege" på det nästan nygjutna golvet och hoppar upp på den, ja, då måste vi fortfarande sträcka oss rejält för att nå upp med sågen till det gamla taket. Svärfar, som är ungefär tre decimeter längre, har inte samma problem, och förbarmar sig över oss. Skönt!

Det gick bra för hustrun och stora hunden i rallylydnadstävlingen. Lilleman och jag ställde inte upp, men jag tror inte att vi hade varit sämst om vi hade gjort det. Några sjuttio poäng för godkänt hade vi dock inte lyckats skrapa ihop. Han är duktig, Stinky, men koncentrationsförmågan är inte på topp, och hålla koll på mig i över två minuter i sträck, det grejar han inte. "Vår" hundskola ska eventuellt börja med bebisagility i höst, och då ska vi vara med. Annars blir det väl vanlig agility till våren, kan jag tänka mig, eller mera rally. En spårkurs hade kanske inte varit helt fel - Lilleman gillar att spåra. Han är duktig, dessutom. För att vara så pass ung, och av icke-brukshundsras, är han fantastiskt duktig.

I tisdags sa min terapeut att jag hade blivit "mjukare". Jag tror att hon menade öppnare och kvinnligare, men hur ska jag tolka det?

För övrigt har jag äntligen kommit loss och köpt två böcker av Annika Bryn. Det ska bli spännande!

Kreativ stavning

2006-10-12T12:37:00.000+02:00

Rättstavning pratas det mycket om. Inte minst hos Lotten. Själv stavade jag ju fel i går, och då fick Lotten lära mig att stryka. I dag kommenterar Helena (också hos Lotten) att hon skriver lite som hon vill när hon skriver privat.

När jag var åtta år eller så fick jag min första dagbok. Jag hade läst någonstans att när man skrev dagbok skulle man strunta i om man stavade rätt och bara skriva. Ingen skulle ju läsa det, och det tog bort från kreativiteten om man skulle slå upp alla ord. Problemet var bara att jag inte stavade särskilt fel. Uppenbarligen var det ju något fel på mig, då, resonerade jag, och eftersom jag var väldigt logisk på mitt eget lilla vis (tänk Phoebe i Vänner) så fick jag ju börja stava fel med vilje. Det blev rätt tröttsamt efter ett tag att hitta på nya sätt att stava ord. Det blev fult, och det sved i mitt hjärta. Så jag slutade skriva dagbok...

Politik och politik

2006-10-11T20:20:00.000+02:00

Är det en slump att två av de tre ministrar jag svor över när den nya regeringen presenterades redan är i blåsväder? Eller betyder det bara att jag är fruktansvärt mainstream.

I morgon är det den stora dagen. Jag kommer att sitta på helspänn fram till klockan ett. Nej, det var en överdrift. En liten en. Jag hyser nämligen inga illusioner om att det ska gå "min" väg. Det har det gjort en gång, och sannolikheten att är rätt liten att det ska hända igen. 1993 blev jag överlycklig, och jag har fortfarande aldrig tappat bort Toni Morrison, vars böcker jag har älskat så länge nu.

Vem hoppas jag då på i framtiden? Jo, Gisèle Halimi, född i La Goulette i Tunisien, utbildad i Tunis och Paris. Hon har arbetat som jurist sedan 1948, bland annat för algeriska FLN (Front de Libération Nationale). Hon gjorde sig ett namn när hon hjälpte Djamila Boupacha, som anklagades för terrorism och torterades.

Den 5 maj 1971 publicerades i le Nouvel Observateur ett upprop för fri abort, Le manifeste des 343, där 343 kvinnor skrev under att de hade genomgått en illegal abort. Gisèle Halimi var en av dem. (Simone de Beauvoir, Ariane Mnouchkine och Jeanne Moreau var också med.) Samtidigt grundade hon gruppen Choisir.

Hon har skrivit en bok om Djamila Boupacha. Hon har skrivit om feminism. Och hon har skrivit romaner om sin uppväxt.

För politisk? Förmodligen. Men ändå.

Besöksstatistiksfunderingar

2006-10-11T08:34:00.000+02:00

Som så många andra håller jag lite koll på min besöksstatistik. För vissa sökord känns det självklart och naturligt att de leder besökare hit, för andra bara konstigt. Två söksträngar återkommer fler än några andra.

Den ena är "Lars-Johan Ekeroth". Jag har nämnt honom någon gång, och tydligen är det många som vill veta mer om honom. Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa er mer, men jag vet inte så mycket om hans forskning.

Den andra är "bebisnamn" i olika kombinationer. "Franska bebisnamn", "utländska bebisnamn" och så vidare. Jag har skrivit en del om det, men jag har inte mycket hjälp att ge. Däremot undrar jag fortfarande vad det är som får folk att välja ett visst namn till sitt barn. Vilka kriterier utgår man från? Vad är viktigast? Jag, som inte ser några egna barn inom en överskådlig framtid, har likväl en lista på namn - även om jag vet att de flesta aldrig kommer att bli aktuella av olika skäl. (Hur var det nu med kommateringen? Att jag aldrig lär mig! Jag skulle nog behöva en kurs till hos hr Ekeroth...) Nåja, det finns ju alltid simmar att namnge. Och hundar. Nästa hund blir med största sannolikhet en tik, och då ska hon med största sannolikhet heta Garbo. Ifall det var någon som undrade.

En annan fråga för dagen. Kära hustrun går och läser franska. Jag har också blivit lite sugen på en kvällskurs av något slag, men i vad?

Edit: Haha! Jag klarade det! Tack, Lotten.

Isolering sticks och kliar

2006-10-06T21:16:00.000+02:00

Den här veckan har gått så otroligt fort. Jag har bara hunnit med två bloggposter, och jag som hade tänkt blogga varje dag. Min inre almanacka säger fortfarande onsdag...

Jag har ingenting att säga, ingenting att skriva, och ingenting att läsa. Ett par olästa böcker ligger det väl och dräller lite här och var, men ingenting jag orkar sätta igång med. Varför är jag så lat när jag egentligen tycker så mycket om att läsa? Varför väljer jag alltid the path of least resistance? När jag läste drama i USA var en av de första "lära-känna-varandra"-övningarna att vi två och två skulle göra en liten sketch kring det ord som beskrev oss bäst. Mitt var "procrastination". När jag läste franska i Paris skulle vi presentera oss med två adjektiv. Jag var såklart "ambitieuse, mais paresseuse". Har någonting förändrats? Inte mycket. Men på tal om förändring, och i anslutning till förra inlägget:

För tio år sedan gick jag på gymnasiet. Jag och mina kompisar läste latin på en annan skola, och traskade följaktligen mellan skolorna tre gånger i veckan. Vi hann prata en del under de här promenaderna. En dag, för nästan exakt tio år sedan, pratade vi om kyssar. Jag minns inte hur vi kom in på det, men min blyga väninna vågade till slut fråga om jag hade kysst en tjej. "Självklart", svarade jag kaxigt, fast det inte var så himla självklart. "Men är du lesbisk, då?" fick hon ur sig sen. Nej, det var jag ju inte. Hon hängde inte riktigt med i svängarna, och jag förtydligade; "jag vill inte säga att jag är det nu, men jag vet inte vem jag är om tio år."

Tänk om jag hade vetat då hur mitt liv ser ut i dag... Hade jag gjort något annorlunda?

Qui êtes-vous, Polly Maggoo?

2006-10-03T09:50:00.000+02:00

För sex år sedan satt jag med en polare på en liten bar bakom Place St Michel i Paris och drack bière rousse. Jag hade bestämt mig för att det var dags att komma ut, och var så nervös. Gulliga väninnan hade sina aningar, och hjälpte mig sakta och diskret att nå målet. Hon var den andra som fick veta, och trots att jag visste att det inte skulle bli några problem var det ändå svårt och läskigt. Kvällen lever kvar i mitt minne, inte bara för att vi hade så trevligt och för att jag faktiskt vågade, utan för att det var kvällen när det blev så tydligt. Efter fjärde ölen eller så kom vi in på män. Hon var noga med att skilja mellan sexiga män och stiliga män. Jag hade inte riktig koll på hennes smak, och bad om exempel. Hon nämnde Gregory Peck och jag var inte riktigt säker på vem han var. Hon rabblade upp några filmer han hade varit med i, och när hon kom till Roman Holiday kunde jag inte hejda mig, utan utbrast: Aha, Audrey Hepburn! Vi tittade på varandra, och brast ut i gapskratt. Helt plötsligt var allting så självklart och uppenbart. Den kvällen var en vattendelare och ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv.

Byggbloggsuppdatering

2006-10-02T07:11:00.000+02:00

Jag vet att alla mina trogna läsare sitter hemma och biter på naglarna i spänning över hur det går med byggprojektet. Och jo då, det rullar på, sakta men säkert. Sist var ju grunden gjuten, väggarna uppe och takstolarna på plats, var det inte så? Därefter fick vi lite problem. Steget efter det var nämligen att riva bort en del gammal takpapp så att skarvarna blev snygga. Snart insåg vi att det inte var någon bra idé att sitta uppe på taket och gegga med asfaltpapp när det var trettiofem grader varmt ute. Det projektet lades alltså på is (haha) och vi tog lite sommarsemester. När det sen äntligen började bli lite svalare, ja, då började det regna. Inte heller något höjdarväder för att kravla omkring på taket... Men nu har det i alla fall blivit av. Takpappen är borta, den sista takstolen uträknad, hopspikad och uppsatt. Råsponten är uppspikad och allt är täckt med ny takpapp. Mucho snyggo, som kära hustrun skulle säga. Vi ska fortfarande spika på läkten på taket, men det kommer.

Sedan har vi bestämt var alla eluttagen ska vara i utbyggnaden och spikat fast plaströr till sladdarna. Jag var för svag i nyporna för att kunna böja dem rätt, så jag tog itu med isoleringen. Halva rummet är isolerat nu, och vi jobbar på. Vi ska beställa fönster i veckan, men har fortfarande inte riktigt bestämt oss för vilka vi ska ha.

Lördagen ägnades åt ett annat stort problem. Golvet. Och väggarna. Vi har bestämt oss för att ha klinker i hela huset utom i sovrummet och mitt arbetsrum. Vi vill förstås ha samma överallt. På väggarna i badrummet och gästoaletten ska vi ha kakel, och vi ska ha kakel som stänkskydd i köket. Dessutom ska vi ha något lite annorlunda på golvet i duschutrymmet och som fondvägg inne i duschen. Allt ska vara snyggt ihop, och inte kosta en förmögenhet. Vi har sån tur att vi har ungefär samma smak, men där tar det slut. Vi har hittat en mönsterläggning vi är otroligt förtjusta i, vi vet vilka storlekar vi vill ha på plattorna i första hand och vi har koll på ungefär vilken färgskala vi är ute efter. Problemet är att det är otroligt svårt att hitta ett golv som uppfyller alla tre önskemålen. När vi dessutom har en ganska begränsad budget verkar det vara omöjligt. Vi hittade en möjlighet, men den skulle kosta mellan 800 och 1200 kronor per kvadratmeter, och fullt så rika är vi inte. Vad gör man? Ger upp, och köper billigaste vita kaklet på Bauhaus? Det måste finnas ett mellanting!

Haha - I'm baack

2006-09-29T16:42:00.000+02:00

Usch vad jag har legat av mig. Där ser man vad kursfrånvaro och heltidsarbete kan göra med en bloggare. Jag måste verkligen skärpa mig. Sen skulle jag vilja lära mig hur man lägger in filmer från youtube på bloggen, för det har jag inte lyckats med. Om någon vill veta vad jag har roat mig med de senaste dagarna så gå hit. One of these days ska jag blogga om något intressant, tankeväckande, kul eller spännande, men idag är jag trött i skallen efter att ha jobbat framför datorn hela dagen, och mållös av förundran av nattens Celebrity Duets. Snacka om att bara bli snyggare och snyggare. Fortsättning följer i bloggserien, förresten. Jag har ett antal sköna damer på tur. Och Robert - kommentarer mottages tacksamt. :-)

Äntligen

2006-09-18T07:22:00.000+02:00

Äntligen är jag hemma! Och äntligen är valfläskandet över. Så här på morgonen efter valet är det två saker som upptar mina tankar: Hur hade den här dagen sett ut om Anna Lindh hade fått leva? Och hur ska jag kunna leva i en kommun där sverigedemokraterna är tredje största parti, med lika många mandat i kommunfullmäktige som folkpartiet? Jag är rädd, det ska jag inte förneka. Jag inte rädd att gå ute, ens inne i stan, och jag är inte rädd att bli utsatt för våld. Men jag är rädd för vad det säger om min kommun, om mina grannar. Jag känner mig fruktansvärt otrygg helt plötsligt.

Det är jag och Maria

2006-09-11T20:29:00.000+02:00

Som ni trogna läsare vet, så gillar jag partitester på internet. Jag har skrivit tidigare att jag tydligen röstar som en miljöpartist men lever som en folkpartist. Nu gjorde jag Göteborgspostens partiledartest och voilà:

"Det måste rinna av språkröret Maria Wetterstrands blod i dina ådror.
Du är en idealist med stor energi och stort allvar. Du kastar dig mellan familj och engagemang, med känslan av att du har ett kall – som man inte skojar om. Fotriktigt går före flärd och familjen går före fest."

Jag kanske ska rösta grönt i alla fall. Och jag som precis nästan hade bestämt mig...

"Alla tänker på sig - det är bara jag som tänker på mig."

2006-09-11T20:06:00.000+02:00

Som jag skrev i en Saltkommentar tidigare idag - jag har kommit på vilken fråga jag skulle vilja ställa till alla partiledare. Det är rätt enkelt egentligen, och därför sanslöst briljant. Om jag får säga det själv, och det får jag. Är det inte därför man bloggar?

Så här skrev jag hos Salt:

"Om du och ditt parti skulle få oinskränkt diktatorisk makt - hur skulle samhället se ut om hundra år? Vilken är din vision, och hur skulle du komma dit?

Och sen inte acceptera fjosk som “Ett Sverige där alla blir sedda.” “Valfrihet för individen.”, “Trygghet för alla”, utan kräva konkreta svar."

Flera gånger under den här valrörelsen har jag önskat mig mer ideologi. Fler diskussioner om vad vi ska äga, sköta och skapa gemensamt och vad som ska falla på individen. Mindre snack om procentenheter av den jävla fastighetsskatten. (Och om man nu envisas med att prata om den, varför är det ingen som vill ta i frågan *varför* vi ska sänka den?) Mer prat om människosyn och färre godisregn. Varför tror politiker att de kan och ska muta mig? Vi är många som röstar med hjärtat och inte med plånboken.

Så till slut ett personligt påhopp, och dagens griniga bitchighet. Jag står inte ut med att se Göran Hägglund rapa upp sitt "Vi ska värna om familjen" och trycka upp sin snäva, normativa familjediskurs i mitt ansikte. Familjepolitiken är en av de frågor (om inte *den* frågan) som är viktigast för mig just nu, och det enda partiet som tar upp den, som verkar ha monopol på att definiera vad en familj är, vägrar att erkänna min familj.

Métro, boulot, dodo

2006-09-04T20:34:00.000+02:00

Ja, för er som har saknat mig befinner jag mig alltså i Fjollträsk. Tre veckor ska jag överleva i storstadsdjungeln. Jag är här på kurs, en mycket fritt upplagd kurs. Ett antal övningsmoment ska klaras av och godkännas, innan jag kan åka hem och fortsätta jobba. Detta har förstås fått till effekt att jag jobbar så mycket och så koncentrerat jag bara kan. Börjar åtta på morgonen, tar en halvtimmes lunch eller så, och slutar sex på kvällen. Pust. Men det är så roligt!!!

Att arbeta tio timmar om dagen är alltså inget problem. Däremot har det varit lite tröttsamt att pendla i en och en halv timme, enkel väg. Upp kvart över fem för att duscha och äta, köra till bussen, sitta på bussen, gå till jobbet. Hemma strax efter halv åtta, laga mat, äta, stupa i säng. Ungefär sådär har mina dagar sett ut. Nu har jag flyttat, och våldgästar en annan mig närstående person. Drastiskt har min pendlingstid minskat till ungefär en timme om dagen, totalt sett. Helt plötsligt har jag tid att faktiskt göra något efter jobbet. Otroligt. Vad ska jag göra med all denna frihet?

Och just in case det är någon som undrar hur det går med viktminskningen så kan jag berätta att jag fick min sjunde guldstjärna i torsdags. Det betyder 21 kilo ner, och halvvägs till mål. Jag har klappat mig själv på axeln, och belönat mig med ett par nya jeans.

Nu är det mindre än fyra veckor kvar

2006-08-21T11:16:00.000+02:00

Jag är inte ensam om att vara förvirrad och velig. Tydligen har 40% av oss inte bestämt oss än. Men rösta måste jag ju. Idag tillbringade jag en timme eller två på dn.se. Läste deras bevakning och gjorde deras tester. Enligt dessa röstar jag som en miljöpartist men lever som en folkpartist. Hur nu det går ihop... Egentligen hatar jag sådana tester, men jag är desperat. En fråga löd: Tycker du att ungdomsbrottslingar ska få hårdare straff? Ja, det beror väl på. Innan jag kan svara på det vill jag veta:

1. Hur gammal är en ungdomsbrottsling? 12 år? 16? 25?
2. Hårdare straff än vad? Än andra brottslingar? Än vad de får nu?
3. Vad är det för straffskala som gäller nu?
4. Vad är det för brott vi pratar om? Snatterier? Våldtäkter? Väpnat rån?
5. Vad är ett hårdare straff? Fängelse? Tortyr? Tvätta klotter från väggarna? Ungdomsvårdskola?
6. Vad hoppas man uppnå med strängare straff? Att de ska ångra sig? Att det ska avskräcka andra? Att de straffade ungdomsbrottslingarna inte blir vuxenbrottslingar? Att skydda samhället från brottslingarna?

Sådant kan man väl inte bara svara ja eller nej på. Det finns ju en rad konsekvenser och effekter som man måste fundera på först. Att ta ställning i en fråga utan att tänka är ju direkt farligt.

Visst finns det en rad politiker jag sympatiserar med och vars åsikter jag delar - åtminstone i vissa frågor - men finns det ett parti jag med gott samvete kan rösta på? Och varför vet jag så lite? Jag är varken korkad eller ointresserad, och ändå känner jag mig så fruktansvärt okunnig och inkompetent. Varför kan inte politiker ställa sig rakt upp och ner och berätta vad de och deras parti tycker och varför? Varför kommer alla med en massa löften och öser pengar som inte finns över valda befolkningsgrupper i stället för att berätta vad de tycker är viktigt att vi finansierar tillsammans, och hur det ska gå till? Vem ska betala vad åt vem, och hur mycket?

Att få ihop en ideologi med dagens politik verkar omöjligt, i alla fall för mig. Ska man sedan väga in kohandeln som oundvikligen förekommer blir det alldeles för många variabler att hålla reda på. Dessutom är många av de frågor som är viktiga för mig omöjliga att få in på en höger-vänsterskala, vilket innebär att åsikterna skär över partigränserna. Inte kul. En röst på Birgitta Ohlsson är en röst på Lars Leijonborg, en röst på Maria Wetterstrand är en röst på Peter Eriksson. Och det var ju inte riktigt det som var meningen...

Jag har svårt nog att få ihop min egen ekonomi. Hur sjutton ska jag kunna sätta mig in i statsbudgeten? Hur ska jag kunna veta om 55 miljarder är mycket eller lite pengar i sammanhanget? Var kan jag hitta en enkel uppställning? Så här mycket får staten in i inkomstskatt, moms, punktskatt och så vidare och så vidare. Så här mycket kostar administrationen, vägarna, kommunerna och så vidare och så vidare. (Sen vill jag ju självklart veta samma sak om kommunbudgeten, men det är en annan fråga...) Ska man behöva vara statsvetare, ekonom och jurist för att kunna rösta på ett vettigt och genomtänkt sätt?

Jag håller på att bli galen, och om 27 dagar ska jag stå där och välja lapp.

Normandie

2006-08-18T06:51:00.000+02:00

Häromdagen skrev Annika om Bayeuxtapeten. Det fick mig förstås att längta till Normandie. Jag har inte varit där på ett par år och känner att det nog börjar bli dags igen. Någon gång ska vi köra ner, hyra ett hus i Normandie - förslagsvis i Calvados - och tillbringa en vecka med att köra runt och turista och äta gott.

I Bayeux ska man förstås inte missa tapeten. Om man inte orkar titta på hela utställningen runt omkring så kan man gå direkt till tapeten. Som ju inte är någon tapet, utan en lång vävd duk. Den sitter i ett speciellt rum med speciell belysning, bakom glas så inte dumma turister och nyfikna skolbarn ska ta på den. Textilier har ju en tendens att vara ömtåliga efter nästan tusen år. När man köper inträdesbiljett ska man lägga till lite extra pengar. Första gången jag var där handlade det om 5 franc, men vad det blir i dagens euro vet jag inte. För dessa får man en extrabiljett och när man visar upp den vid ingången till tapetrummet får man låna en "écouteur" som de snälla grabbarna bakom disken laddar åt en med rätt språk. På så vis får man en guidad rundtur i sin egen takt.

På franska brukar tapeten kallas "La tapisserie de la reine Mathilde". Matilda var dotter till Baldwin av Flandern och Vilhelm Bastarden var vansinnigt förälskad i henne. Han friade, men inte var hennes familj intresserad av att skapa familjeband med en man som var oäkta son till den normandiske hertigen och en garvardotter. Han friade igen, och fick nej igen. Legenden säger att då fick hertig Vilhelm nog. Han red till Flandern, stormade in i slottet där Matilda satt och broderade, tog ett fast tag i hennes hår och släpade henne ett varv runt rummet. Sedan tackade hon ja, och de levde lyckliga tillsammans. Legenden säger också att det var Matilda och hennes hovdamer som broderade Bayeuxtapeten, men de flesta forskare tror idag att det var Odo, Vilhelms halvbror och biskop av Bayeux, som beställde den, och att den broderades av en grupp kvinnor från engelska Kent. Förmodligen inför invigningen av katedralen i Bayeux 1077. Katedralen ska man förstås heller inte missa när man är i Normandie.

Goda musslor finns på Hôtel de Normandie i Arromanches-les-Bains. Bara en kvart eller så från Bayeux ligger denna charmanta by med sommargäster, fiskare och rester av Mulberryhamnen från andra världskriget. Man kan sitta på den trevliga uteserveringen med havsutsikt, man kan sitta inne, och man kan sitta på den mysiga ovanvåningen. Hotellet har drygt 20 rum, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo här om det inte blir av med att hyra hus. När jag äter lunch här är det alltid lika gott och i princip samma meny. Först moules marinières. Musslor, lök, morötter och kryddor kokta i vitt vin. Till detta bröd, senap och vitt vin. Förstås. Varmrätten är antingen skinka i cidersås med potatis och grönsaker, eller rocka med ris. Efter det kommer osten, camembert, förstås, efterrätten, äppelsorbet med calvados, och kaffe. En och en halv timme brukar det ta.

Nästa gång jag är i Arromanches ska jag titta in på Musée de Débarquement som ligger i närheten av det här hotellet. Landstigningsmuséet. Jag har inte haft tid tidigare, men någon gång ska det bli av.

Från Arromanches kan man fortsätta längs med den lilla vägen D514. Efter ett litet tag kommer man till St Laurent-sur-Mer. Där svänger man höger i rondellen, kör genom grindarna och parkererar. Sen går man genom den lilla parken, över grusplanen och genom en häck. Sen står man stilla. Framför sig har man då ett hav av vita kors och Davidsstjärnor i räta linjer, och bakom dessa Omaha Beach. Detta är amerikansk mark, och här ligger 9387 amerikanska soldater. Inlednings- och slutscenen till Spielbergfilmen Rädda menige Ryan spelades in här. Även om filmen är gripande, så är det ingenting emot känslan när man verkligen står där. Nu har de dessutom öppnat upp en stig ner till stranden så man kan gå ner om man vill.

Ett av de bästa museer jag någonsin varit på ligger i Caen öster om Bayeux. Det heter helt enkelt Le Mémorial och bara byggnaden är sevärd. Promenaden börjar i en nedåtgående spiral som berättar om freden efter första världskriget och mellankrigstiden. I bakgrunden hörs en röst som bara blir starkare och starkare. Efter sista svängen möter man Hitler på en stor duk och inser att det är hans röst man hört. Hela museet är otroligt genomtänkt och välgjort. I området för vardagslivet under ockupationen brukar det spelas teater för att göra det hela mer levande. I slutet finns det tre filmer att se. En om invasionen där man får se från båda hållen samtidigt, en mer teknisk om invasionen och dess följder och en om hoppet inför framtiden.

Annat att se och göra i Normandie:

Pointe du Hoc - den del av invasionskusten som är minst tillrättalagd, där bunkrar och taggtråd ligger kvar.

Pont de Normandie - en vacker bro över Seine mellan Le Havre och Honfleur.

Étretat - liten stad vid havet med fantastiska klippformationer och en underbar stenstrand.

Honfleur - pittoresk liten stad vid havet med fin hamn och trevligt bageri.

Château de Breuil - trevligt ställe att lära sig mer om cider och calvados (och provsmaka varorna).