Jag kommaterar som Selma Lagerlöf.

På sistone har ett vuxentest cirkulerat bland blogg- och forumvänner, och jag har fått veta att jag, mentalt sett, är ungefär tio år äldre än vad körkortet visar. Nu har jag fått bevis för att jag förmodligen är ännu äldre än så.

Just nu läser jag samma bok i två versioner. Dels originalet, Lynne Truss' Eats, Shoots & Leaves. The Zero Tolerance Approach to Punctuation, och dels Eva Halldingers svenska översättning och bearbetning, Komma rätt, komma fel, och komma till punkt. Boken hade väl gått att översätta rakt av, men då hade den kommit att handla om engelsk kommatering, och många av skämten hade försvunnit. Nu har Eva Halldinger använt originalet som inspiration och utgångspunkt, och det är väldigt intressant att jämföra de två.

I kapitlet om det "dugliga kommat" funderar hon över Gösta Åbergs uttalande att svenska skolbarn förr var så drillade i kommateringsreglerna att tio tusen duktiga skolbarn hade kommaterat ett okommaterat utdrag ur Nils Holgersson på precis samma sätt. Sedan återger hon en okommaterad text ur Lagerlöfs Bannlyst, och skriver efteråt att om man lyckades få in x komman i texten så var man på god väg, och "gissningsvis inte under femtio år!" Nåja.

- Jag vill säga dig Joel sade hustrun att om jag som han hade blivit uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga bort mina herremansvanor om jag skulle få lov att äta sådan mat som bjuds här hos oss sen jag hade blivit van vid bättre om jag var dag skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok om jag aldrig skulle få språka med bättre folk utan bara med ett par gamla dumma ulkar som du och jag så skulle jag gå och vara sur och ond från morgon till kväll och jag tror att det skulle gå på samma sätt med dig.

Hur går det för er? Kommaterar ni som Lagerlöf?

Ibland är jag liten som en treåring, men inte lika modig

Jag tog äntligen mod till mig, och ringde tandläkaren. Jag har pratat om det i ett år snart, men eftersom jag måste hitta en ny tandläkare har det tagit emot mer än vanligt. I går var det dags. Jag hade lyckligtvis fått en morgontid, och hann inte stressa upp mig alltför mycket innan. Några tårar i duschen, bara, och det är ju överkomligt.

Tandläkaren var trevlig, undersökningen var det inte. Det är drygt fem år sedan jag var hos tandläkaren senast, och det märktes. Jag fick en uppläxning, en tandrensning och en ny tid om en vecka. Först ska två mindre hål lagas, och sen är det dags för en rotfyllning.

Jag trodde att jag bara tyckte att det var lätt obehagligt att gå till tandläkaren, men jag fick en ångestattack när jag kom hem, bara av tänka på saken. Jag är så fruktansvärt jävla rädd för att gå dit igen.