Dagens boktips

Det händer att jag pratar om språk i bland. Det händer att bloggvänner pratar om språk i bland. Matilda startade en intressant diskussion i dag (eller var det i går ;-) ).

Jag har läst en helt underbar bok. Med andra ord av Christopher J. Moore. Alla språknördar där ute - detta är ett måste!

Moore skriver om ord som kulturbärare, om ord som är så språkspecifika att de säger något om själva den kulturella tillhörigheten. I den skandinaviska delen förekommer bland annat bejaka.

"Det är ett vanligt svenskt ord, och faktiskt en hel livsfilosofi i koncentrerad form, men det är helt oöversättligt utanför det skandinaviska och germanska språkområdet. Livsbejakelse består av två delar - liv och bejaka, i betydelsen "säga ja till" - det vill säga en bekräftelse av livet. Bejaka står för en entusiastisk, optimistisk och glädjefull inställning och när man använder ordet om livet handlar det om något mer än bara att man "säger ja till att vara vid liv". I detta enkla ord finns en hälsning - ett välkomnande av livets många skiftande öden och ett insiktsfullt accepterande av människor och saker som de är."

Män som (nästan) skulle kunna omvända mig - del 3

Egentligen är detta nummer två på listan, men James Marsters fick komma emellan av olika skäl.

Jag älskar storslagna, vidrigt patriotiska amerikanska filmer, och högst på listan kommer Independence Day. Den har allt. Patriotiska tal. Utomjordingar. Nördar som får upprättelse. Och den har Willard Christopher Smith Jr. Han är snygg. Han är rolig. Han har underbara öron.

Lika fantastisk är han i Men in Black - ännu en av mina favoritfilmer. Han och Tommy Lee Jones är ett verkligt radarpar. Dialogen är fantastisk. Och Will Smith *är* ju så snygg i sin svarta kostym.

Drömde jag att jag var en fjäril?

I natt blev jag mördad. Det är några dagar sedan jag bloggade sist, och mitt undermedvetna straffade mig. Jag drömde att jag drömde att jag levde i en av Annika Bryns böcker, och hon tog livet av mig med en kniv i bröstet. Sen drömde jag att jag vaknade och var tacksam över att det bara var en dröm. Då var jag hemma hos Lotten och hade gått vilse i hennes stora hus. Källaren var som en labyrint, och det kryllade av barn överallt.

Sa någon psykoterapi? Nej, jag tror att det betyder att jag har bloggat för lite. Eller kan det, hemska tanke, betyda att jag bloggar för *mycket*? Så kan det väl ändå inte vara.

Att översätta en kultur

Dagens hatobjekt: community.

Jag fastnar ständigt på det här ordet. Jag vet vad det betyder. Jag kan använda det, och gör det också. Men vad sjutton heter det på svenska?! Jag blir galen. Plus förstås att jag känner mig korkad, och det är aldrig kul.

När vi ändå är inne på språkgnäll - varför är det så svårt med hans/hennes och sin? Jag kan regeln, och oftast går det av bara farten. Men så helt plötsligt stannar jag till och läser igenom meningen, och då låter allt konstigt. Är det inte sånt man ska lära sig på mellanstadiet?

Å andra sidan... När jag gick i åttan kunde jag ledigt redogöra för skillnaderna mellan imparfait och passé composé. När jag läste b-kursen i franska insåg jag att jag inte kunde ett skit. Eller rättare sagt, för att vara ärlig, att det inte var fullt så enkelt. Nu börjar jag få (ett mycket löst) grepp om det hela, och har insett att det är subtila skillnader som kan ändra hela betydelsen av en mening. Tänk vad mycket språket egentligen säger om sättet att tänka.

Vilse i betongdammsdimmorna

Ibland tittar jag ut genom fönstret, och kan inte tro att jag faktiskt får bo här. På morgnarna, när solen håller på att gå upp och nattdimman ligger kvar över talltopparna, då är livet ljuvligt.

Det är inte fullt lika kul med allt som måste göras. Med all tid, energi och svett som vi lägger ner i det här rucklet. Men det kommer att bli fint.

Det går framåt med utbyggnaden. Innertaket är uppe. Alla gipsskivor och alla spånskivor är uppe. Golvet ska flytas, och väggarna ska spacklas - sen är det dags att sätta kakel och klinker. Sen, mina trogna läsare (alla 23) kan vi börja duscha utan att vara rädda för att golvet ska braka samman under våra fötter.

I helgen var vi i en badrumsaffär och provsatt toaletter. Ja, ni läste rätt. Vi har nämligen ett litet problem. Kära hustrun är ganska kort, och vill kunna nå ner till golvet ordentligt. En standardtoalett är cirka två centimeter för hög för att det ska vara riktigt bekvämt. Och yours truly skulle egentligen behöva en extrahög. Hur löser vi det här problemet? Just nu lutar det åt standardtoalett, fotpall och handtag på väggen...

Jag, en knäppgök

Lite strange under den svala ytan, Salt? Hmmm... Jag kan inte bestämma mig för vilken del av det uttalandet jag känner igen mig minst i. Konstiga/underliga/egendomliga/märkliga saker om mig? Jag som är så normal och som aldrig råkar ut för udda saker. Nåja, jag gör väl ett försök. Är man utmanad så är man.

1. Jag blir extremt kinkig om jag inte har munglid till hands. Rosa eller blå labello, försvarets hudsalva, Body Shops läppsmör med rosa grapefrukt - det mesta går bra utom lypsyl. Underligt nog brukar jag oftast använda ordet "lypsyl" till vardags för allt ovanstående.

2. I mitten av det not-so-glada nittiotalet skulle jag åka till USA som utbytesstudent. På den tiden tillbringade vi söndagkvällarna framför Beverly Hills 90201, och mina kompisar blev förtjusta vid tanken på att mina värdföräldrar hette David och Donna.

3. Jag har svårt att äta eller köpa ett jämnt antal av något. Fyra päron? Aldrig. Det får bli tre eller fem. Om jag så ska kasta det sista. Ägg köper jag ofta i lösvikt, bland annat för att slippa tvingas köpa sex eller tolv. En gång när jag var tvungen att köpa ett paket plockade jag ut ett ägg och lämnade kvar det i affären.

4. Jag är inte det minsta kristen, men kan både Pater noster och Ave Maria på latin.

5. Jag har uselt lokalsinne och har till och med gått vilse hemma i Lund. Jag vet aldrig var norrut är, och har svårt att känna igen mig. Jag har svårt att omsätta kartor i verkligheten. Däremot är jag bra på vägbeskrivningar, och brukar använda det som avslappningsteknik. Så som Mersault i fängelset går igenom sin inredning, och drar sig till minnes fler och fler detaljer, så gör jag med vägen hem till mig från diverse startpunkter, och med vägen hemifrån till Paris.

6. There is no number six.

7. Jag gillar fantasy och science fiction och Harlequinromaner. Jag läser inte så mycket, och kan inga författare, men jag gillar att se hur man bygger upp ett universum, skapar sina egna lagar, och följer dem. Harlequinromaner utger sig för att spegla en (i och för sig romantiserad) verklighet, men utspelar sig i själva verket i ett universum som är mig helt främmande. Fantasy utger sig för att vara verklighetsfrånvänt, men har mer att säga om det samhälle vi lever i i dag. Jag tycker att det är fascinerande att se hur man skildrar könsroller, samhällen, makt och kunskap.

Fröken Freud: Du har väl inte kommit loss att börja blogga än, men du får gärna acceptera utmaningen i en kommentar.

Jag är nog död

Jag har så dåligt samvete för att jag inte lämnar blod. Jag *vet* att de inte vill ha mig, men det känns så jobbigt. Sist jag var där stack de mig sju gånger och fick inte ut någonting, så jag blev hemskickad. Nu har jag gått och hoppats på att viktminskningen skulle göra mig lite mer lättstucken, men det verkar inte så.

Farbror doktorn ville ha blodprov när jag var hos honom i förra veckan, och det var knappt att labassistenten fick ut de fem rör som behövdes. Vad är det för fel på mig?! Jag måste ju ha blod, eller hur? Jag lever ju. Men det är klart, jag har ingen puls heller...

Tack, Magnus!

Rara Magnus tipsade om en film för ett tag sedan. I går ramlade kära hustrun och jag över Imagine Me and You hos filmuthyrningen, och jag grabbade snabbt tag i den. "Magnus sa att den var bra", sa jag. Kära hustrun läste på baksidan, och sen fick den följa med oss hem. Söt, lite sorglig, lite rolig. Perfekt för en fredagkväll. Och ja, Magnus, Lena Headey var ursöt. :-)

Gästboksinläggskommentarer

Jag har varit usel på att svara på kommentarer i gästboken, tyvärr. Förlåt att ni har fått vänta, men förr eller senare, så...

Helena: Tack så mycket! Jag hoppas att du fortfarande läser och trivs. Namnlagen, ja. *suck* Mina amerikanska vänner tror att jag skämtar. Men å andra sidan lär det vara väldigt mycket värre på Färöarna, om det är till någon tröst.

Monica: Kan du verkligen det? Uttrycka allt du vill på svenska? Jag är avundsjuk. :-) Det sägs att man vet att man börjar känna sig hemma i ett nytt land när man börjar drömma på det nya språket. Första gången jag drömde på franska var jag fjorton år. Jag gick i åttan, och hade läst franska i ett år. En mening var så glasklar att jag mindes den när jag vaknade, utan att jag visste vad det betydde. Jag frågade förstås min lärare, som tittade lite underligt på mig. Jag drömmer fortfarande både på franska och engelska emellanåt.

Louice: Det var fler än jag som hade kommenteringsproblem (icke att förväxla med kommateringsproblem, även om jag har det med) härom dagen. Länken har jag där för att jag läser bloggen. Jag tolkar honom som seriös och högst allvarlig. Fullständigt vansinne, ja, men jag läser bloggen.

What's in a name?

Salt kom med ett intressant inlägg i debatten. Hon skriver "Om det är fel att säga pappa om en spermadonator, är det då fel att säga mamma om en kvinna som bara fött barnet?"

Fel och fel. Jag skiljer mellan genetiskt och faktiskt föräldraskap, men det beror faktiskt på. En kvinna som lånar, eller hyr ut, sin kropp för att bära ett barn till någon annan, henne hade jag inte kallat mamma. Ett barn som tillkommer efter en spermiedonation har kanske en pappa, men det är inte donatorn.

Men en man och en kvinna som vill ha barn, som skapar det tillsammans, längtar och önskar. Där är de föräldrar även om pappan skulle dö innan barnet föds, eller mamman under förlossningen. Deras barn har haft en pappa, även om han är död, på ett sätt som ett donatorbarn inte har.

Jag känner adoptivbarn som skiljer mellan mamma och biomamma, och adoptivbarn som aldrig skulle ta ordet biomamma i sin mun. De har en mamma, punkt slut, och en kvinna som råkade föda dem.

Jag tycker att det ligger så mycket mer i att vara förälder än att "bara" bidra med genetiskt material. Visst hinner en surrogatmamma skapa en relation med barnet på ett sätt som inte en spermadonator gör, men om det redan från början inte är hennes barn, ja, då vet jag faktiskt inte. Jag har aldrig träffat någon surrogatmamma, aldrig pratat med någon, så min erfarenhet är ytterst begränsad.

Men om vi jämför det med äggdonation istället. Om du donerar ett ägg till din syster, så visst har du genetiska band till det barnet utöver det du skulle ha haft som moster, men gör det dig till barnets mamma?

Beslutsångest

Nu är det dags att välja kurs inför våren... Vad ska vi göra, lilla råttan och jag?

Agility? Kanske, men jag vet inte om mina knän orkar det.

Lydnad? Det hade behövts, men är det kul?

Rally? Nja...

Vi har fått erbjudande nu om att vara med på en förberedande freestylekurs. Inga färdiga program, och ingen musik, men enkla tricks, som att backa, snurra, gå på bakbenen och så. Det kanske vore något. Problemet är bara att jag har noll musiksinne och ingen rytmkänsla. Nåja. Jag tror att mitt lilla pälsbarn hade tyckt att det var roligt, och något ska vi ju göra.